Förra året bekantade jag mig med författaren Claire Keegans verk för första gången. Jag lånade hem den svenska utgåvan av hennes två berättelser Det tredje ljuset; Små ting som dessa i översättning av Marianne Tufvesson. Läsningen gav mersmak.

Nu har den svenska publiken möjlighet att läsa mer av Keegan. Häromveckan snubblade jag nämligen över Genom blå hagar från år 2007 med Erik Andersson som översättare och utgiven 2023 i Sverige. Jag lånade den direkt.

Med ett undantag utgör Irland det geografiska navet i hela samlingen. Landsbygdsliv med djurhållning, små församlingar och bybornas skvaller på enda puben. Kyrkan har ännu ett visst grepp och prästen närvarar på ett sätt som känns ovanligt med svenska mått mätt.

Den avvikande novellen utspelar sig på andra sidan Atlanten. En Oxfordstudent är på tillfälligt besök hos sin mamma som gift sig med en amerikansk nyrik man. Det amerikanska bling-blinget blir en effektfull kontrast mot studentens världsbild. I de övriga berättelserna är scenen den irländska glesbygden. Där är miljön påver och väder är en del av vardagen. Regn, blåst och vind. Lerigt gårdstun, ödslig mosse, eller en tätbevuxen idegran att ta skydd under. Detaljbeskrivningar som gör att känslan av ensamhet strömmar oavbrutet.

Att leva i en kärnfamilj hindrar inte övergivenheten som fyller människorna. Ingen tycks nå den andra och ingen förmår sätta ord på livets glädjeämnen eller besvikelser. Livet har fört dem samman men de lever som i ett ständigt efteråt. Det var fint en gång men inte längre.

I historierna uppträder män och kvinnor som är både envisa och modfällda. Tankemönstren som vuxit i deras huvuden blir en sorts trampoliner för handlingarna. Flera gör ett val som påverkar livet för alltid. Avsaknaden av lyckoskimrande och förtjusande personligheter tycks vara Keegans specialitet men hon är oavbrutet lojal med deras bild av sanningen. Och titeln Genom blå hagar kunde inte varit bättre vald för att fånga den ödesmättade och melankoliska ton som färgar alla noveller.