Kreativ.
Öppen.
Fri.
Medveten.

Den här recensionen är ett försök att interagera med Rick Rubins bok om kreativitet. Boken är skriven av de mest framgångsrika musikproducenterna under de senaste 30 åren och handlar om hur man underlättar den kreativa processen. För den som mediterar regelbundet eller är själv skapande kommer nog denna bok att vara lättare att ta till sig då författaren exempelvis betonar närvaro och medvetenhet som en förutsättning för att kunna skapa.

Expressing oneself in the world and creativity are the same.
It may not be possible to know who you are without somehow expressing it.

Kreativitet är ett tillstånd och för att nå det tillståndet måste man öppna sig för urkällan eller “the Source” som Rubin kallar den. Denna källa är väldigt diffust definierad. Rubin jämför källan med ett moln, inga två moln är likadana. Konst är “the circulation of energetic ideas. What makes them appear new is that they’re combining differently each time they come back.” På samma sätt så kan idéer uppenbara sig för en. Man vet inte var idéerna kommer ifrån.

Det finns fyra faser i skapandet:

1. Frö-fasen
2. Experiment-fasen
3. Hantverks-fasen
4. Slutfasen

Det är ingen linjär process utan man kan gå fram och tillbaka mellan dessa olika faser. Vissa är bättre på vissa delar än andra. Rubins reflektioner ligger ofta rätt nära det banala men av någon outgrundlig anledning till lyckas hans reflektioner ofta leda läsaren till bortom det vardagliga språket. Detta har nog att göra med Rubins intention: han vill förmedla ett tillstånd och orden tjänar bara det syftet. På så vis lyckas han väl.

Psykologen Jordan Peterson brukar dock säga detta om kreativitet: alla är inte kreativa. Väldigt få kan skapa stor konst. Om man ser till den mest använda psykologitestet (OCEAN) så förutsätter kreativitet att man är väldigt öppen och extrovert medan de som är väldigt vänliga är mer benägna att gå med flocken. Dessa människor kommer av den anledningen att hålla sig inom rimliga ramar och inte våga gå utanför dem.

Investeraren Peter Thiel skriver i sin bok Zero to one om vad som kännetecknar revolutionerande idéer. I stället för att låta vår intuition guida oss helt menar Thiel att man snarare borde ägna tid åt att verkligen tänka djupsinnigt om samhälleliga problem. Om paretoprincipen gäller, dvs att 80% av ens framgångar kommer från 20% av ens möda, borde man verkligen döma olika idéer (till skillnad från vad Rubin skriver). Att lösa matematiska problem är också väldigt kreativt men kräver mer stringent tänkande är motsatsen till öppet utforskande. Kanske man i stället borde se kreativitet som en skala från intuition till intellekt, såsom exempelvis:

Bergman ———————————Kurt Gödel (logiker/matematiker).

Det är påfallande ofta som Rubin skriver något som tilltalar en del av mig extremt mycket, såsom exempelvis:

For the most part, the educational system doesn’t ask us to access our sensitivity, but to be obedient. To do what is expected. Our natural independent spirit is tamed. Free thought is constrained. There is a set of rules and expectations put upon us that is not about exploring who we are or what we’re capable of.

Är det sant? Faktum är att konformitet är något som behövs i vissa sammanhang. Hur skulle Ukrainas armé kunna försvara sig om de inte prioriterade just konformism och anpassning efter vissa regler? Arbetsgivare söker även konformitet då detta är en förutsättning för att man ska kunna arbeta i grupp. Det är väl snarare just eftersom samhället består av väldigt olika individer vilket leder till den mångfald som gör samhället intressant. Detta stämmer även på en rent kognitiv nivå. (Wikipedia består exempelvis 1% av skapare, 9% som delar information och 90% som konsumerar.)

Men kanske jag tolkar den fel; den är mer en inbjudan, ett utforskande och framför allt: utvidgandet av ens sinne. Inte för att det är svårt att förstå hans syfte – det är väldigt tydligt genom hela boken – utan för att orden ska bli en del av en själv. Syftet är snarare att läsandet i sig ska leda till handling. Till inspirerat skapande. Om man exempelvis läser detta som ett mantra:

Think to yourself:
I’m just here to create.

Jag är endast här för att skapa.

Upprepar man det för sig själv flera gånger kommer till sist saker att hända. Man lever sig in i hur ens existens förändras om allt handlar om skapande. Varje andetag, varje ögonblick uttrycks något. Följ den spontana glädjen och släpp alla förutfattade meningar om vad skapande ska betyda. Man kan läsa hela boken på det viset. Man behöver inte läsa hela på en gång utan kan därför läsa delar. Låt den ligga ett tag och återkomma till den vid behov. Det är svårt att göra läsupplevelsen rättvisa då recensioner med nödvändighet dömer upplevelsen och därmed försöker fånga något som egentligen är formlöst. Jag slutar därför på en positiv not:

A river of material flows through us. When we share our works and our ideas, they are replenished. [...] In the abundant mindset the river never runs dry. Ideas are always coming through. And an artist is free to release them with the faith that more will arrive.