När jag öppnar en bok, vars titel lockat min nyfikenhet, vill jag oftast känna mig välkomnad. Textens stil eller innehåll ska ha någon sorts dragningskraft. Alternativt vill jag känna att författarrösten är angelägen om att vilja förmedla något till mig.

När jag läste de första tjugo sidorna av Christa Wolfs Landet som icke är blev jag förbluffad. Den högtravande och intellektuella språkbehandlingen gjorde att jag kände mig rätt och slätt avvisad. Ville inte rösten bakom orden nå mig? Så här kan man väl inte skriva om man vill bli läst?

Muttrande vände jag mig till Wikipedia för att hämta lite mer bakgrundsfakta till bokens huvudpersoner, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. De levde i början av 1800-talet och författade teaterstycken och poesi. Bokens handling cirklar runt en tebjudning i närheten av floden Rhen. Att de två författande huvudpersonerna träffas där är en händelse som är helt påhittad av Wolf – i verkligheten har de aldrig mötts. Wikipedias historiska kontext gav mig hur som helst skjuts i läsningen. Det kändes också naturligt att göra markeringar med blyertspennan när jag läste.

Wolf formulerar sitt intresse för borgardöttrarna och fattigadeln i en stil som känns distanserad men som ändå har element av starkt engagemang. I böcker av exempelvis Jane Austen eller systrarna Brontë är vitterhet ett underhållande element men på den här tyska tebjudningen är känslan av tungsinthet stark. Då och då är jag oklar över vilken av personerna som säger eller tänker något. Associationerna är mångbottnade och introverta.

Intressanta teman utkristalliserar sig alltmer medan jag läser, och jag tror jag behåller presensformen här i recensionen för att illustrera hur texten och jag vill hänga med varandra en stund.

Det mest uppenbara temat är hur män och kvinnor hålls åtskilda från varandra, vilket också kommenteras i några replikskiften. Männen betraktar kvinnorna som ”det främmande könet” – och naturligtvis sker det omvända med samma övertygelse. Både män och kvinnor är bakbundna av konventioner och samhällets uppbyggnad. Wolf lotsar in läsaren i Kleists posttraumatiska ångest efter tiden i fält och möten med Napoleons trupper. Günderrode, i sin tur, är inte intresserad av att endast bli en mans hustru.

Ett annat tema är konstutövandets lockelse eller snarare att känna kallet som författare.

Det finns en längtan hos mig att prägla mitt liv i en förblivande form.

När gästerna i salongen minglar kommenterar en vän till Günderrode högljutt att hon inte ska bry sig om vad en litteraturkritiker har skrivit i recensionen av hennes debutdikter. Vännens lovord väcker motstridiga känslor hos henne, varför tror han att hon skulle vara omedveten om att offentlighet medför risken att få negativ kritik? Det där är en ganska snyggt inlindad erfarenhet som möjligen också Wolf kunnat relatera till under sin tid som författare, tänker jag. En vän som per automatik rusar fram och gulli-gullar bort kritik i stället för att analysera och ge nykter återkoppling.

Brytningstid skulle kunna vara ett tredje tema, vad jag kan se. Goethe var den tyska litteraturromantikens gigant vid 1800-talets början. När Kleist och Günderrode i mitten av boken börjar växla tankar med varandra finner de gemenskap. Här är det inte fråga om någon svärmisk kärleksromantik, utan det är ett intellektuellt utbyte som driver dem till varandra. De är i hög grad självmedvetna och har på varsitt håll begrundat bilden av den geniala diktaren, som författare liknades vid. Själva känner de sig som främlingar inför den romantiska epokens konstsyn. De bär båda på ett starkt självtvivel och de söker sin personliga väg i ordens bärkraft.

Under läsningen funderar jag också över Wolfs egen författarsituation. Hur ställde hon sig till sina möjligheter att uttrycka sig fritt i dåtidens Östtyskland – är det hennes tankar som Kleist förmedlar i denna passage?

Jag kan inte dela upp världen i gott och ont; inte i två förnuftsgrenar, inte i friskt och sjukt. Om jag skulle vilja dela världen, måste jag sätta yxan till mig själv, klyva mitt inre, hålla fram de båda halvorna för den äcklade publiken, för att ge den skäl att rynka på näsan: Var finns renheten. Ja, orent är det som jag har att visa. Inte att hugga tänderna i och svälja ner. Att springa ifrån, Günderrode.

Landet som icke är är nu instoppad i bokhyllan. Läsupplevelsen blev minnesvärd. Som en svårtillgänglig vän med sin återhållsamhet, kunde romanen till slut öppna sig och berätta något för mig. Litteraturen är väl ändå fantastisk – eller vad säger ni?