Malin Persson Giolito har skrivit ett flertal kriminalromaner, men fick sitt stora genombrott med Störst av allt – i synnerhet när den blev en hyllad Netflix-serie. I sin senaste roman I dina händer tar hon sig an problemet med dödligt våld bland gängkriminella.

Berättelsen följer Dogge och Billy, och utspelar sig i och kring den fiktiva miljonprogramsförorten Våringe där Billy bor med sin familj. Dogge bor i den välbärgade grannorten Rönnviken. Vid berättelsens början har Billy just blivit skjuten, och Dogge är huvudmisstänkt. Läsaren får parallellt följa Billys och Dogges uppväxt – geografiskt nära varandra, men socioekonomiskt åtskilda. Steg för steg blir de stökigare, oroligare, och drar sig närmare kriminalitet. Steg för steg brister de skyddsnät som skulle ha förhindrat det.

Språkligt och stilistiskt står sig I dina händer bra i genren. Den är lättillgänglig och medryckande, med snabb dialog och många berättarperspektiv. Samtidigt är lokalpolisen Farid betydligt mindre hårdkokt än den genomsnittliga litterära mordutredaren på grova brotts-roteln, och utgår mer från en vilja att hjälpa och förstå ungdomarna på väg in i kriminalitet än en vilja att göra upp med buset. Han har också ett fungerande äktenskap, vilket är en befriande kontrast mot den klassiska deckarpolisen som trånar efter sitt ex och undrar varför de vuxna barnen inte hör av sig.

Porträtteringen av de kriminella ungdomarna känns mindre trovärdig – inte minst ”Italienaren”, en gängkriminell tonåring som på bara en halv sida hinner slänga ur sig så disparat slang som ”mannen, jävlar”, ”lugna dig ett par hekto”, ”het på gröten” och ”kör så det ryker”. Annat som drar ner trovärdigheten i berättelsen är när Dogge gör ett villainbrott, och hittar ”medicinsk marijuana” (bara omkring ett hundratal licenser för cannabinoider av torkade växtdelar beviljas årligen så sannolikheten för att hitta dem i en slumpmässigt vald villa är nästan noll), och ”prozac” (fluoxetin marknadsförs inte under det namnet i Sverige).

Gängkriminalitet och dödligt våld – i synnerhet med skjutvapen – är ett allvarligt och tilltagande problem (även om det tar trettio sekunders googling att bli överraskad över hur mycket mindre ökningen är än det framställs som i media). Det är rimligt att det porträtteras i populärkulturen, och Giolitos skildring är på flera sätt mer nyanserad än jag kanske hade väntat mig. Men det är också ett ämne som är otroligt infekterat, används flitigt som politiskt slagträ, och jag är tveksam till om Giolito är rätt person att skildra det. Hon är en vit kvinna i övre medelklassen som arbetat inom affärsjuridik och internationell rätt. Så vitt jag kan se har hon ingen personlig eller mer omfattande professionell koppling till ämnet. Dogge och Billy är trasiga barn som är både offer och förövare. Billys mamma Leila är ensamstående förälder, bor i ett ”särskilt utsatt område”, och utsätts för diskriminering och marginalisering. Farid är uppvuxen i Våringe och har lagt sin karriär på att lära känna småkriminella ungdomar. Giolito är uppvuxen i Djursholm, har en universitetsutbildning och ett högstatusyrke, och bor nu i Bryssel med sin man och tre döttrar. Hon tar på sig att skildra alla dessa karaktärers tankar och känslor, och hur väl eller korrekt hon gör det är svårt för mig att avgöra, men att kunna måla upp en berättelse som Göteborgsposten lyriskt beskriver som ”ett slag i magen” betyder inte nödvändigtvis att man är rätt person att göra det.