Det är ett intressant grepp han tagit, den gode David Vikgren, då han utan en enda egen formulering skapat ett poetiskt verk kring mordet på Olof Palme fredagen den 28 februari 1986. Vikgren har enbart utgått från vittnesutsagorna och observationerna folk gjorde på och omkring mordplatsen den aktuella kvällen, och det blir till ett vackert bländverk av röster.

Först kring biografen Grand där paret Palme just satt sig i biofåtöljerna för att se Susanne Ostens Bröderna Mozart. Utanför biografen rör sig en man som, enligt en del som ser honom, har en otäck stickande blick. Han verkar orolig, kanske väntar han på någon. Flera gånger stirrar han in genom entréns glasdörrar. Skickligt binder Vikgren ihop de olika vittnesmålen i texten, så att jag som läsare sömlöst rör mig mellan olika geografiska punkter utanför biografen. Jag är på andra sidan vägen, bredvid busshållplatsen en bit bort, jag går förbi biografen så pass nära att jag råkar stöta ihop med den mystiske mannen. Jag gillar det tilltaget.

Då och då sticker också röster ut som jag kan identifiera. Till exempel vad Stig Engström sa vid tingsrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson 1989. Men det gör inte så mycket. Jag känner den bittra februarikylan ända in på skinnet, och spänningen i att klockan fortfarande bara är kvart i nio på kvällen. Ännu är ingen statsminister skjuten. Ska han klara sig?

Det gör han naturligtvis inte. Cirka 350 meter länge söderut, knappt tre timmar senare, faller han offer för en mördares kula. Och genom det korus av röster vittnesmålen utgör är det som om Palme (fast hans namn inte nämns en enda gång i texten) faller handlöst i marken, gång på gång. Framför mig, bakom mig, från andra sidan gatan. Det är som om det förstärker den chockartade effekten och händelsen, fast den är 35 år gammal och rätt genomtröskad i massmedia, åter känns in i märgen, oavsett om du var född eller inte när den faktiskt inträffade.

Jag tycker om att röra mig i detta språkliga universum, där samma sak sker, gång på gång, från olika vinklar och med olika nyanser utifrån vad vittnen hinner uppfatta om kläder och skeenden. Mördare hinner ha både keps, mössa och vara barhuvad, innan den mördade har drösat ner i snömodden på trottoaren.

Vad David Vikgren än skriver i framtiden, kommer det bli svårt att toppa detta motiv.