Berättarjaget i Andy Weirs Uppdrag Hail Mary vaknar i ett fönsterlöst rum, av att en dator vill att han ska lösa mattetal. I rummet ligger två döda, uttorkade kroppar. Han vet inte var han är, vilka de döda kropparna är, och även om han klarar av mattetalen lyckas han inte svara på frågan ”vad heter du?” Rummet har en lucka som bara öppnas om han säger sitt namn, men han kan bara inte minnas. Och även om han ganska snart med hjälp av experiment vi känner igen från fysiken på högstadiet räknar ut att han måste befinna sig i rymden, så dröjer det innan han kommer ihåg varför.

Vartefter tiden går kommer minnena tillbaka ett i taget – han kommer ihåg sitt namn (Dr. Ryland Grace) och att han brukade undervisa i naturvetenskapliga ämnen för elever i tidiga tonåren. Han minns också Petrovalinjen – ett besynnerligt ljusfenomen mellan solen och Venus, som verkade öka i ljusstyrka samtidigt som solens ljusstyrka minskade.

Solens utstrålning kommer att minska en hel procent över de närmaste nio åren. Om tjugo år kommer den ha minskat med fem procent. Det här är illa. Det är verkligt illa.

Om upplägget med den döende solen känns bekant är det kanske till exempel från filmen Sunshine från 2007. Men även om både en döende sol som motor för en Science Fiction-berättelse, och en huvudperson med total retrograd amnesi är ganska slitna grepp, så lyckas Weir redan från början vända berättelsen till något som känns nytt, spännande och faktiskt ganska trovärdigt.

Weir fick sitt stora genombrott med den till en början egenpublicerade Ensam på Mars, som fick enormt genomslag och filmatiserades med Matt Damon i huvudrollen. Han följde upp den med Artemis, en thriller om organiserad brottslighet på månen, och nu har han återvänt till temat med en ensam astronaut som är strandsatt väldigt långt hemifrån.

Nog känner man igen stilen från Ensam på Mars – de långa tekniska utläggningarna om fysik, kemi och teknik, de kreativa problemlösningarna på till synes hopplösa situationer när saker och ting ofrånkomligen går åt helvete, det långsamma tålmodiga arbetet mot ett tämligen osannolikt mål. Men där Ensam på Mars hade en ganska linjär berättarkurva från ”vaknar ensam på Mars” via ”problemlösning med hjälp av matte” till ”osannolik räddningsaktion”, är berättelsen i Uppdrag Hail Mary mer komplex, och innehåller både karaktärsutveckling, existentiella grubblerier och mer än en dramatisk överraskning som jag inte alls lyckades förutse under läsningen. Och för tydlighetens skull: jag gillade verkligen Ensam på Mars – problemlösning med hjälp av matte är betydligt roligare än det låter. Även om det hjälper att ha ett intresse för biologi, fysik, och rymdfart så har Weir en enastående förmåga att göra ganska torra experiment och långa logiska resonemang otroligt medryckande.

Jag skulle kunna vara i en centrifug. Den skulle behöva vara rätt stor. Men i och med att jordens gravitation tillhandahåller 1g skulle man kunna placera de här rummen i vinkel och låta dem köra runt på en bana eller snurra dem i änden av en lång solid arm eller något i den stilen. Sätter man den i snurrning skulle den sammanlagda centripetalkraften plus jordens gravitation kunna bli 15 meter per sekundkvadrat.

Varför skulle någon bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar och ett labb? Ingen aning. Skulle det ens vara möjligt? Hur stor skulle radien behöva vara? Och hur snabbt skulle den snurra?

Jag antar att nyckeln är att Grace är tillräckligt sympatisk, och glimtarna av hans förflutna tillräckligt intressanta för att skapa ett genuint intresse. Jag vill faktiskt veta varför någon skulle bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar i (eller mer troligt: hur Grace kan befinna sig i ett rymdskepp som via konstant acceleration bibehåller en gravitation på 15 meter per sekundkvadrat). Kanske var det där alla mina mattelärare misslyckades – jag kunde aldrig uppbåda något verkligt intresse för kubikroten ur hur många äpplen Kalles pappa malde ner i sin ciderfabrik. De skulle ha försökt med science fiction istället.

Även om mycket av den litterära stilen från Ensam på Mars återkommer i Uppdrag Hail Mary så har Weir också tagit med sig världsbyggandet från Artemis. Varje hörn av berättelsen är minutiöst genomtänkt och utarbetad, och jag är beredd att tro på världen han bygger även när han bryter helt ny mark och låter Grace göra upptäckter i sitt labb som strider mot naturlagar.

Jag är otroligt frestad att fyra av ett par stora avslöjanden för att kunna förklara bättre varför jag tycker så mycket om den här boken, men jag vill verkligen inte ta ifrån er överraskningsmomenten. Jag nöjer mig med att konstatera att Uppdrag Hail Mary är både underhållande, olidligt spännande och bitvis hjärtslitande sorglig. Du tror kanske inte att en överraskande vändning som innehåller relativistisk fysik kan skapa en sjunkande känsla av sorg, men det är bara för att du inte har läst den här boken än.