Emilia Fogelklous Arnold är för mig en oskattbar vän. Där skriver Emilia i tredjeperson – Mi – med ett beundransvärt saktmod och låghet om maken och livskamraten Arnold Norlind. Hon tecknar Arnolds liv från barndomen till den sista inandningen. Texten stegras stundom, oftast när kärleken framträder – en kärlek som hela tiden finns där. För Arnold. Till livet. Världen. Medmänniskorna. Det är vackert, gripande men framförallt trösterikt. Även för en hedning som en annan.

Sju år fick de tillsammans. Arnold avled 1929, Emilia 1972.

Emilia Fogelklou introducerades för mig via människan, skogsvandraren, fadern, marginalfiguren Ulf Ingemar Eriksson. Han har lett in mig på en läsbana där jag bland andra mottagits av bernt erikson (versalernas baneman), Marianne Hörnström, Vilhelm Ekelund, Eric Hermelin med flera. Nu Arnold, via Emilia. Det är så det fungerar – det ena leder på det andra och strax skönjer man ett slags släktskap mellan böckerna i bokhyllan.

Arnold sökte aldrig omvärldens erkännande. Nog hade han en intellektuell kapacitet, men, som Alva Dahl i sitt inledande och eftertänksamma förord konstaterar: ”…han ägde blick för samband mellan till synes skilda strömningar och forskningsgrenar, men var mindre intresserad av specialiserade detaljkunskaper; han föredrog lärdom…”

För mig framstår han som en människa som eftersträvade det lilla, aldrig vidlyftiga. Lyssnade hellre framför att slita på stämbanden – vilket i rent fysisk mening också kom att bli hans lott till följd av tuberkulosen i halsen – och människor drog sig till honom. Alva skriver om att han antagligen inte insåg sina andliga skatter. Så var det nog, men det framträder också en bild av att andra människor anade dessa och anförtrodde honom mycket. Emilia förundrades inte sällan inför detta.

Samtida Vilhelm Ekelund har skrivit:

Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten.

Inte om Arnold, men skulle kunna ha varit. Makarnas penningproblem tvingade dem – främst Emilia – till att kuska runt i Sverige för att hålla föreläsningar som gav småslantar i börsen. Är de förebilder? Jag vet inte om det är rätt ord. Vägledare? Andliga sådana? Kanske. Var som liljorna på marken: lev – för allt är liv.

Emila skriver:

Men arbete som saknade varje annat berättigande än den rena rama födkrokens skulle de resolut frånsäga sig, även om det var högt betalt. Och för övrigt skulle de i full frihet hjälpa varandra att se och tillsammans söka klarhet inifrån, där de själva ingen utväg såg.

Medeltidsmystikern Mäster Eckhart:

Om jag hade en vän och älskade honom därför att han uppfyllde hela min vilja och gav mig allt gott, så älskade jag icke min vän utan mig själv. Jag skall älska min vän för hans egen godhet och för hans egna förtjänster och för allt det som han är i sig själv: då först älskar jag min vän rätt, då jag älskar honom så som jag just har sagt.

I mångt levde Dante Alighieri-översättaren Arnold så.

Verandan stod att finna på framsidan av den stuga utanför Stockholm de under några år bodde i. En ”lycklig plats” med solfönster åt alla riktningar. Barrskog alldeles runt knuten. Folk kom och gick, kom och gick. Det stod som ristat på dörren att en formell inbjudan inte tarvades för att överträda tröskeln.

Från min veranda är en märgfull och koncis sak. De korta kapitlen utgör tillsammans med hans dagbok och ’Arnold’ delar av en fantastisk vandring som samtidigt är en resguide till ett möjligt liv. Det var nu en liten stund sedan ’Arnold’ och dagböckerna gavs ut. Kanske något för förlaget Syster Enbär att kika på.

Alva har moderniserat texten lite grand. Någon ortodox filur lär stampa småvredgat i golvet och gnissla med tänderna åt detta. Varför detta är något att hänga upp sig på förstår jag inte. Och det säger jag som blir alldeles till mig av hur språket såg ut innan stavningsreformen 1906. Nå, nu är det så. I slutändan kommer det hur som helst an på innehållet. Här finns det tankefoder att länge idissla. Smaska gärna litet eftersom allt är godare om man smaskar. Kanske har det med syretillförsel att göra.

Min strävan: vara mer barnasjäl, följa saktfärdig mognad; varje morgon ängens gräs men en tistel när dagen så kräver. Jag tror på tistelskapet. Det kan ta sig olika uttryck. Tistel är att då och då ställa till med otyg, vara litet motsträvig. Eller kort och gott: annorlunda. Mjukt eller hårt kan det vara, detta annorlunda.

Böcker likt dessa är för mig lackmuspapper, påminnelse och vägledning. Också för en hedning, alltså. Jag önskar jag hade en veranda.