Den här boken är en sorgens dagbok, en terapisession där författaren Daniel Thollin är en helhet med det ensamma barnet Daniel i boken. Jag som läsare separerar den lille pojken Daniel  från Daniel Thollin, överlevare och konstnär, men historien är uppbyggd av scener eller bilder där tecknaren Thollin iklär sig barnets liv.

Daniel är en liten skrutt som aldrig riktigt passar in. Han är en sån där unge som mobbare gillar att hata, en sån där som är tillräckligt skev för att vara rolig att slå men samtidigt normal nog att vuxna inte ska se något behov av aktivt beskydd. Han blir slagen från femårsåldern tills han slutar grundskolan, alltid tillsammans med glåpord och förnedring. Vuxenvärlden ser och ser samtidigt inte. Det är ju nittiotal med boxningshandskar på väggen, rökning under köksfläkten och bögjävel som den värsta förolämpningen på skolgården. En pojke ska slå tillbaka, en pojke som gråter för att en klasskompis puttar honom är det något fel på, en pojke ska lyfta tungt och hata att rita.

Faktum är att boken fungerar bäst som samtidsspaning; möblemang, mode, språk och inredning är alla så nittiotal att sidorna luktar “Det kommer mera” och halvpaket med cigg. Jag ville älska den här boken. Jag ville kunna läsa den flera gånger och vila i bilderna, människornas ansikten.

När jag fick den här boken med posten kastade sig min åttaåring över den och läste den medan jag övervägde om det var oansvarigt av mig att låta honom göra det. Han berättade att på hans skolgård kallar barnen det att John Cena någon, när man slår eller spöar någon. John Cena som verb. Han sade, “Det här barnet, alla är så elaka mot honom. De John Cenar hans tankar.” Det stämmer. Thollins tankar är John Cenade så in i bängen att han fortfarande är bruten. Han skriver på sista sidan att mobbningen alltid kommer att leva kvar hos honom, och det märks. Thollin inte bara minns, han återupplever sina trauman när han ritar dem. Det är en styrka i Thollins samtidsskildring, men det tar från verkets narrativ som konstverk.

Jag hade önskat mer fokus på Daniels relation till sina föräldrar, till sin bror, berättelser om och ur livet där mobbingen är en del som påverkar snarare än en bok med bilder av den mobbing han fått utstå. Boken blir personlig som en terapisession där bitterhet och sorg över det lilla barnets hopplöshet lyser igenom i den vuxne mannens bilder. Det är en bok som jag tror var terapeutisk för författaren, men jag som läsare distanseras mer än jag dras in av dessa bilder. När jag läser är jag ständigt medveten om att jag lyssnar på en mans trauman snarare än att jag tar del av ett konstverk som står på egna ben, jag görs till terapeut snarare än läsare och det distanserar mig från att njuta av verket.