Tre nordiska förlag, svenska Natur & Kultur, norska Oktober samt danska Rosinante, ligger bakom samarbetet Nor, där de låter tre nordiska författare skriva var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Henrik är den hyllade norska romanförfattaren Vigdis Hjorts version av Hedda Gabler.

Hedda är alltså omstöpt till Henrik, tidpunkten är nutid i stället för sent 1800-tal och platsen är en liten obetydlig ort med en liten obetydlig bensinmack, i stället för Oslo. När Hjort för över de instängda och starka känslornas Hedda till Henrik tar hon stora friheter med sådana förutsättningar, för att låta de undertryckta känslorna skruva på sig på precis rätt sätt, vid precis rätt tillfälle.

Det är fascinerande hur Hjort – i Gun-Britt Sundströms svenska översättning – lyckas få språket att flyta på helt naturligt och harmoniskt, genom de nästan oändligt långa meningarna. På något vis lyckas hon få dem att hämta nytt driv och ny kraft framåt, utan att det känns krystat eller konstruerat. Det bara flödar helt naturligt.

När vi dras in i Henriks tankesfär har det inte hunnit gå ens ett år sedan han och Elsa fick ihop det. Nu är de redan gravida och på väg hem från smekmånaden på franska rivieran. Resan blev ett fängelse för Henrik, såklart, och väl hemma inser han att ingenting är ju bättre där, tvärtom.

Han är arrogant redan från bokens början, men det går samtidigt att förstå hans frustration över hustrun som han inte delar varken intressen eller livsmål med, över svärföräldrarna som inte kan låta bli att gå över alla gränser, och över sin hopplösa jobbsituation. Men till slut går det inte att undra vad som får en vuxen människa att välja kronisk missnöjdhet och städnigt gnäll hellre än att göra något åt sin situation. Det är en förskjutning av läsarens syn på huvudpersonen som Hjorts penna gör varsamt och precist.

Det finns något av August Strindberg här, av En dåres försvarstal och Inferno. Att befinna sig inuti den där manligt fåfänga galenskapen, den där som antar att jag har rätt till allt jag vill bara för att, och om jag inte får det så är det världens största orättvisa. I Hjorts tappning är den dock betydligt mer uthärdlig, bland annat för att där finns humor bortom allt det mörka och istängda.