N. K. Jemisin har med sin trilogi, Den söndrade jorden, lyckats med det till synes omöjliga. För alla tre delarna tilldelades hon The Hugo Award, ett enormt pris inom fantasy och science fiction. En sådan bedrift medför garanterat höga förväntningar, men den första boken gör en knappast besviken.

I Den femte årstiden börjar allt med våldsam seismisk aktivitet. Undergången är här, för femtioelfte gången, men kanske också den sista. I världen som Jemisin presenterar går civilisationer under med jämna mellanrum på grund av fruktansvärda naturkatastrofer. Detta har orsakat att alla samhällen ständigt står i beredskap, och deras status avgörs av hur många så kallade ”årstider” de har överlevt.

I världen finns också så kallade orogener, människor som kan kontrollera jordens rörelser. På grund av hur världen ser ut blir de inte hyllade som man kanske skulle tro, utan förtryckta, kontrollerade och förföljda.

I historiens mitt finns tre huvudkaraktärer, som alla befinner sig på olika platser i världen. Oftast när perspektivet ändras snabbt på det här sättet fäster man sig tydligt vid ett av dem. Hos Jemisin byter man ständigt favorit, och engagemanget i deras historier förstärks kontinuerligt allteftersom historien fortskrider. I slutändan är de alla jämlika, och imponerande.

Den femte årstiden är en skrämmande välskriven och drabbande historia om mänsklighet, överlevnad och vad vi gör mot varandra och vår planet. Samtidigt djuplodande och otroligt spännande är det en bok som inte går att släppa ifrån sig, vare sig under läsandet eller efter det.

Den gör vad alla riktigt bra fantasyböcker gör bäst: berättar om vår värld genom linsen av en annan. Aldrig blir väl orättvisor och svårigheter så tydliga som när vi distanserar oss från dem. Den är också aktuell på ett sätt som kommer nästan för nära, när nyhetsflödet varje dag varnar inför klimatets kollaps.