Allt ska nog ordna sig tills…

Så långt kommer det ju aldrig att gå tills…

Alla partimedlemmar tar förstås avstånd från den mer extrema retoriken tills…

Du kan lita på dina vänner tills…

Du räknas nästan som en riktig tysk tills…

Vi menar förstås inte dig, men du vet, tills…

De där brunskjortorna är bara fåniga ligister som ingen tar på allvar tills…

Dina pengar duger precis lika bra som alla andras tills…

Din röst räknas som alla andras tills…

Du är fri att resa vartsomhelst tills…

Du är förstås välkommen i andra demokratiska europeiska länder tills…

Rättrådiga medborgare kommer att vägra att tyst acceptera fascismen tills…

Lagarna gäller förstås dig också tills…

Det spelar roll hur väl du integrerat dig i ditt eget hemland tills…

Att du stridit för ditt land i förra kriget betyder något tills…

Koncentrationsläger är bara fängelser för oliktänkande tills…

Ulrich Alexander Boschwitz satt i exil när nyheterna om Kristallnatten kom i november 1938. Han hade, till skillnad från sin huvudperson, sett vartåt det barkade och lämnat Tyskland i tid. Det hjälpte honom inte; han dog på ett flyktingskepp som sänktes. Men innan dess hann han på ett par veckor skriva Resenären, om Otto Silbermann som hela tiden velat tro att allt ska återgå till det vanliga igen, och som nu precis lyckas smita ut genom bakdörren när SA kommer och bankar på dörren.

Han ser inte så judisk ut att han blir stoppad på gatan, men hem kan han ju inte gå, så med sparmedlen i väskan köper han en tågbiljett och försöker fly. Men vart? Gränserna är stängda från båda hållen, Europa vill inte ha några flyktingar. Hans ariska vänner och kollegor vill plötsligt inte veta av honom. Sympatiska främlingar uppmanar honom att se det från den ljusa sidan, så illa kan det väl ändå inte vara, de har ju inte märkt av något. Andra judar kan han inte med, de drar uppmärksamhet till honom. Så där reser han med flackande blick på tåg kors och tvärs över det som nyss var ett fritt land, från Küstrin till Aachen, från Hamburg till München på jakt efter någonstans att ta vägen medan dörrarna stängs en efter en. På ett ögonblick har allt gått från ”hur illa kan det egentligen bli” till ”för sent”. Det är en bok skriven som i feber, en rätteligen paranoid panik som inte alls känns 80 år gammal; den är i nästan allt så modern, så medryckande, så förtvivlat panikartat NU.

Litterärt sett, alltså. För att dra paralleller mellan 30-talets Tyskland och dagens politiska klimat och flyktingsituation gör ju bara vänsterextremister, får jag höra. Så bara för att vara tydlig är detta en för jävla bra bok som är fullständigt irrelevant för något idag.

Tills den inte är det.