Att skriva om Magnus Florins roman Förföljarna får mig att känna mig som en förrädare, som om jag bryter ett outtalat löfte, en överenskommelse. En bok som saknar såväl baksidestext som fliktexter borde helst läsas utan förkunskaper och förväntningar, borde mötas förbehållslöst med öppna sinnen. Så som jag läste den.

Det är midsommar och börjar med ett inställt tåg. En man måste vänta i stället för att anträda färden mot familjen och firandet och för att fördriva tiden tar han till det han brukar; ett förföljande inleds och avslutas en aning snöpligt med ett avslöjande – den förföljande visar sig ha blivit ledd. På Hotell Reisens terrass börjar så den han nu ser som sin mästare i förföljandets konst att berätta om den verkliga mästaren – eller mästarinnan.

Under berättelsens gång byts platsen där berättandet sker gång på gång. Från en terrass in i en foajé, till en matsal, ett före detta linneförråd och vidare inåt och uppåt på det anrika hotellet. En vänlig servitör styr förflyttningarna och serverar förfriskningar som från en annan tid, beskrivna med ett poetiskt skimmer.

Servitören var tillbaka igen, han bar en bricka med två höga glas och en karaff i tunt vitt porslin. Serverade oss.
- Jag bjuder er solsken att dricka! Nypressad juice av färska aprikoser, hitflugna igår från Kreta!
Han höll karaffen högt över glasen och hällde med säker hand. Elegant, men överdrivet.
- Jag vet, jag tar i för mycket, jag blir alltid litet till mig av åska och skyfall.

Det är något kärvt med anslaget, de krav som ställs av bokens mästare kan liknas vid de anspråk boken som sådan gör på att vara sig själv nog. Det finns inget som stryker medhårs eller bjuder in, och det är det som lockar. Det okända. En berättelse som kan rymma vad som helst. En rymd av möjligheter. På samma sätt sitter jagberättaren trollbunden och lyssnar, ställer frågorna som får det hela att fortsätta, ständigt beredd, eftersom Mästaren visat sig vara en krävande och snarstucken berättare. Han kräver lyssnande, uppmärksamhet och löften och måste övertalas, samtidigt som han knappast vill något hellre än att få berätta sin historia.

Att överlämna sig, att lova, att bedyra och tro. Jagberättaren synliggör vad det är att vara läsare, hur det innebär att underkasta sig berättelsens logik eller brist på densamma. Det återkommande ”om man inte tror på det finns det inte” synliggör kontraktet mellan läsaren, berättaren och författaren, och här är det dessutom dubbla berättare. Magin i fantasin, magin i att låta sin fantasi vandra vidare till läsare efter läsare, berättandet som ett arv. Och berättandet som bara kan äga rum under speciella förutsättningar.

Det rör sig om en magisk realism, en förhöjd verklighet, där läsaren måste acceptera det som nedtecknats om inte bygget ska falla platt och jag får en känsla av att jag befinner mig i ett sirligt palats av metaforer, där den främsta är hotellet, som är en märkligt beständig tillfällig tillflyktsort.

Hela tiden anas ekon av andra texter, andra litterära gestalter. Den gåtfulla mästarinnan som lockar och skrämmer utan att vara förförisk, utan erotiska undertoner. Samtidigt handlar det om så allmängiltiga känslor att de finns överallt: sorgen, smärtan, rädslan. Ett skadat barn, en skadskjuten fågel. Ibsens Vildandens Hedvig, storlommen, den sorgsna. En självmordsbenägen lillasyster. Ett mörker.

Drömlikt och mardrömslikt, ett något mer nutida Drömspel där Nordiska museet demonstreras och demonteras. Där finns en vaktmästare, lätt putslustig men också skrämmande i sin ombytlighet. En typ bland typer, bland de lustiga gestalterna som bryter av, som lättar upp stämningen när den hotar att bli för tung, för mörk. Jag befinner mig i en pjäs, kanske av Shakespeare eller en fransk grand opera, där förflyttningarna blir motsvarigheten till komiska intermezzon eller kanske en balett och jag kan för mitt inre öga se iscensättningen på någon av Dramatens mindre scener.

Så rör sig berättelsen på sina egna villkor. Utveckling, inveckling, och vägen tillbaka (man blir aldrig densamma igen). Lika lite som den lyssnande jagberättaren vill jag släppa taget, lika gärna som han vill jag stanna i berättelsen, i berättandet, i mästarens sällskap.