Peter Ames Carlins läsvärda biografi Bruce börjar med en tragisk scen: när Bruce Springsteens pappa Douglas fem år gamla syster Virginia blir påkörd av en lastbil och dör. Ames Carlin väjer fortsatt inte för de mörka stråken i Springsteens liv och det gör inte heller huvudpersonen när han nu själv satt sitt liv på pränt. Boken börjar under en mäktig blodbok, på den spruckna asfalten utanför Bruces farfäders hus i småstaden Freehold i New Jersey. Texten spritter av energi, likt ett rastlöst barn. Berättelsen vindlar på och beskriver detaljerat och ömsint farmodern och farfaderns förfallna bostadshus där tryggheten var som störst, den stenhårda katolska skolningen och en rad excentriska släktingar.

Kapitlen är föredömligt korta men rymmer lika mycket historier som de fullmatade låttexter som sjungs på Springsteens första två album. Berättandet pendlar mellan lågmälda partier till plötsliga explosioner i utropsteckenrika utsagor om rockens intåg i den unge Bruce liv, svettiga dansgolvsupplevelser eller för den delen den gradvisa födelsen av E Street Band. På liknande vis har boksidorna ständigt sin spegel i musiken, i de euforiska utbrotten på Born To Run eller Nebraskas skuggiga grubblerier. Det kan ju mycket väl vara så att det finns minst en Bruce Springsteen-låt för varje facett i livets kalejdoskop.

Har du hört den långa monolog som föregår The River på boxen Live 1975-1985? Där får man ett utsnitt ur den minst sagt besvärliga relationen mellan Bruce och hans far. Kampen för att nå fram till pappan löper färgar av sig på den råa Adam Raised A Cain, det vackra försoningsförsöket som är Independence Day, skildringen av det själadödande fabriksarbetet i Factory och ett stort antal ytterligare låtar. Temat löper som en röd tråd genom hela Bruces liv och dyker följaktligen ideligen upp som ett spöke på självbiografins sidor. Som barn får han uppdraget att hämta sin far från bardisken, senare tvångsklipper pappan av hans hippiehår och familjen får utstå våldsamma utbrott. Sent omsider får Douglas Springsteen en sjukdomsdiagnos, paranoid schizofreni och jakten efter en sorts långsamt famlande fredsuppgörelse startar om på nytt. Bruce skildrar det hela med utlämnande intimitet och de sista kärleksfulla kapitlen om de, på helt olika villkor, kämpande föräldrarna lockar fram tårarna. Detsamma gäller för avsnitten om de avlidna E Street-medlemmarna Clarence ”Big Man” Clemons och Danny Federici.

Överhuvudtaget när Springsteen beskriver personerna som spelat viktiga roller i hans livshistoria är porträtten påfallande mångsidiga. Det krångliga och bristfälliga i varje människa tillåts ta plats intill det lysande, magiska. Ambitionen att teckna verkligt ärliga och ömsinta bilder av vänner och släktingar lyser genom kedjorna av ord.

Den krokiga vägen mellan olika bandkonstellationer skildras ingående men den här rockbiografin halkar oftast inte ner i det klichéartade och typiskt anekdotiska träsket. Någon gång dyker funderingarna på varför just den här händelsen fått ett eget stycke text och att en hårdare redigering nog hade varit på sin plats men det dröjer aldrig länge innan det kännbart relevanta tagit över igen.

Skärskådandet av den egna personligheten och psyket är ibland brutalt närgånget, till exempel när de återkommande depressionsanfallen behandlas. De själsliga ärren läker långsamt och den skakiga självbilden hänger kvar långt upp i åren men beskrivningen av det inre landskapet är ändå präglad av en djup och mogen eftertänksamhet. Born To Run är en komplext reflekterande men samtidigt underhållande och lättläst nedteckning av livet när det rusar på, stannar upp och för alltid sätter sina spår i en.