Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9789185785124 |
Sidor | 334 |
Lättja har sällan gjort någon framgångsrik. Och Ulf Lundell hör följaktligen till de närmast maniskt kreativa och produktiva. Någon att beundra. Men jantelagen drabbar även den mest etablerade i lilla Sverige, för nyligen fick han en del nedlåtande recensioner av sin nya skivbox Under vulkanen, som lånat sin titel av Malcolm Lowrys roman från 1947.
I Måns Ivarssons tredje och sista del av biografin om Lundell, vilken är upplagd på samma sätt som de båda tidigare volymerna, skildras ett liv fyllt av en, som det tycks, aldrig sinande produktivitet. Skivinspelningar avlöses av turnéer, som avlöses av skivinspelningar, som avlöses av turnéer, som avlöses av romanskrivande osv. Framgångar följer på framgångar, priser mottas och inkomsterna blir allt större. Ivarsson följer skeendet, recenserar, intervjuar. De tre husgudarna inom musiken, inspiratörerna och förebilderna är fortsatt Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young, men även gruppen U2 beundras mycket av Lundell. Ivarsson noterar ofta varifrån han ser att inspirationen kommit. Men en gång har han fel. När Ulf Lundell i november 1997 ger ut sin skiva Män utan kvinnor, berättar Ivarsson:
Jag ironiserar över titeln på en rocksida i Expressen. Nu är det inte av Bruce Springsteen han lånar längre, utan av Springsteens bästis Little Steven – som släppt en skiva kallad just Men without women. Någon dag senare får jag en anonym brevförsändelse, innehållande Hemingways novellsamling Men without women.
Det är sådana mindre, men mycket belysande händelser, ibland smålustiga, vilka Ivarsson gärna berättar om, som gör biografin riktigt läsvärd. Just denna visar ju också på hur noga Lundell läser recensioner. (För det var väl han som skickade novellsamlingen?)
Det kan inte vara mycket av stor vikt som hände Ulf Lundell under denna tidsperiod, som inte tas med i biografin, den känns väldigt täckande. Smått förbluffad inser jag att det redan gått tio år sedan skandalen kring brevet som Lundell skickade till journalisten Karolina Ramqvist, efter hennes oblida recension av hans Notbok – best of. Hennes recension citeras i biografin, liksom hans brev. Hela historien känns överdriven, den handlar mest om bristande respekt och otrevligheter från båda håll. Knappast något som har med ”könskamp” och seriösa jämställdhetstankar att göra. Lundell fick dock rätt i domstol vad gällde upphovsrätten – brevets ord var hans egendom. Brevet hade utan hans tillåtelse publicerats i antologin Fittstim. Därmed kunde han förhindra att det trycktes på nytt i andra upplagan av boken.
Ännu mer detaljerad inblick i Lundells liv får man genom en del intervjuer som citeras. Före skivsläppet av Club Zebra, år 2002, intervjuar Ivarsson Lundell på hotell Malmen på Söder i Stockholm, den 25 september:
Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
- Jag går alltid upp klockan sju. Sen motionerar jag. Springer en runda på åtta kilometer. Sen äter jag frukost. Det är viktigt att äta en bra frukost varje dag. Yoghurt, frukt, grovt bröd. Massor med vitaminer ur mina burkar. En kopp kaffe. Det är den enda koppen kaffe jag dricker per dag.Är du hälsofreak?
- Jag är inte vegetarian, men jag har alltid varit intresserad av att äta rätt, att få i mig vad man måste få i sig. Det har jag aldrig slarvat med. Det är viktigt att vara vän med sin mage. Äta en bra frukost och äta på bestämda tider. Och att ge fan i att äta socker. Socker är ett jävla gissel.
- Efter frukosten arbetar jag till elva tolv på kvällen, ibland med ett litet avbrott då jag går ut och driver lite på eftermiddagen.Det låter som att du arbetar väldigt mycket.
- Jag försöker låta bli att jobba på söndagar. Låta bli att springa också. Säger till mig själv att det måste finnas någon idé med att vi har en vilodag.
Det som Lundell ofta återkommit till i sångtexter och romaner är hans besvikelse över samhället, som det ser ut nu, till skillnad från de drömmar och visioner och förhoppningar han en gång hade om hur det skulle ha kunnat bli. Ivarsson citerar Lundells sommarprogram i radion 2007:
En av de barnsligaste men faktiskt starkaste tankar jag burit med mig sen 60-talet, och en av de mest långlivade, det är tanken att vi faktiskt vann då, att historien kastade sig i ett glädjestort vågsvall framåt. Hur fel hade jag inte och hur envist har jag inte vägrat att erkänna det? Backlashen har varit enorm. Kanske just därför detta envisa fasthållandet vid 60-talet, även om jag inte är ensam om det. Man får gärna kalla mig nostalgiker eller romantiker – jag är det, det är ju alla människor.
Så går den långa och fängslande biografin mot sitt slut, och på skivbolaget EMI, i maj 2007, intervjuar Ivarsson Kjell Andersson, Ulf Lundells mångårige producent:
När jag frågar honom om det finns många outgivna Lundell-inspelningar kvar i arkivet går Kjell fram till ett skåp i sitt rum, drar ut en låda och tecknar åt mig med handen att kika. Framför mig ligger protoypen till den största skivbox jag sett, en rejäl tårtkartong.
Publicerad: 2008-01-09 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-07 10:56
3 kommentarer
att 800 sidors rövslickande av måns ivarsson inte ger en nolla i betyg tar ju bort all trovärdighet från sidan
#
Fantastisk biografi om en av vårt lands största konstnärer!
#
Denna bok är ett mästervek! Fy fasen. Man glömmer världen. Men den är svettig och varm. Det var länge sedan jag läste. Men aldrig glömd. Märkligt att ”När du dansar” aldrig återkommer.
#
Kommentera eller pinga (trackback).