Jag tror inte att jag hade hört talas om Lucia Berlin innan jag fick syn på Handbok för städerskor i Svensk Bokhandels katalog och jag vet faktiskt inte riktigt varför jag blev så lockad att läsa den – men jag är glad att det föll sig så. Den drygt femhundra sidor tjocka volymen innehåller ett urval av noveller från flera olika samlingar men känns ändå inte splittrad – eller lång. Jag vet inte om det är Lucia Berlin själv eller redaktören Stephen Emerson man ska tacka för att det i stort sett går en röd tråd genom det hela. Det är flera personer som återkommer, en familj, väldigt lik Lucia Berlins egen, och jämte en sorts kronologiskt korrekt historia finns det återblickar där tiden växlar.

Glimtar från en barndom i vilsenhet, ett kringflackande där det beständiga tycks vara en diffus oro och utsatthet, som alltmer tar form. En frånvarande far, en otillräcklig mor, morföräldrar, morbröder, nunnorna på klosterskolan där hon går, trots att hon inte är katolik. Hon anpassar sig men bara till en viss gräns.

Och det är den där gränsen – styrkan, integriteten – som tar henne genom livet. Hon bor i Mexiko, Chile och U.S.A. och arbetar som lärare, städerska, läkarsekreterare och sjuksköterska. Hela tiden befinner hon sig bland och nära de oprivilegierade, de utsatta, de svaga och även när hon inte är en av dem är hon med dem, aldrig mot.

Jaget, för det är jagform som används, känns mer eller mindre konstant och är lätt att tolka som författaren själv, även om det inte måste vara så. En kvinna med skinn på näsan, med självdistans och humor och med ett varmt hjärta. Någon enstaka gång är det en man som för ordet, men det är ett udda undantagsfall, en lätt förvirrande avvikelse, som i novellen ”Får jag se ett leende”.

Novellerna formar sig snarare till en splittrad roman, med utvikningar och omtagningar, som skildrar en samhällets skuggsida. Författaren låter ljuset glimra i fasetterna av ett liv, verkligt eller ej, men med en synnerligen stark känsla av närvaro och autenticitet – det måste ha hänt och varit precis så här. Som så ofta tänker och kännerjag att verkligheten överträffar dikten, så det här måste vara verkligheten. Ändå känns det aldrig spekulativt, aldrig skavande på det där sättet som det självbiografiska kan bli, trots att det nästan måste vara den egna alkoholismen som lett till många av historierna, trots att systern döende i cancer nog ändå har mer än en aning gemensamt med den verkliga systern.

Oftast tecknas även det mörka med lätt hand och med en dråplig, svart humor som ytterligare distanserande effekt. Men plötsligt, i ”Mijito”, om en ung kvinna och hennes son, finns inget som skyddar från bråddjupet, obönhörligt faller jag som läsare handlöst in i något som ligger bortom det jag varit beredd på.

Det är fysiskt, handfast, påtagligt, såväl på abortkliniken i ”Tigerbett” som hos tandläkaren i ”Dr H. A. Moynihan” – en smått surrealistisk skildring av hur morfadern/tandläkaren drar ut sina egna tänder – men det kan också vara ytterst sinnligt, som i ”Toda luna, todo año”, där en änka på semester återfinner livet djupt under vattenytan.

Handbok för städerskor innehåller 44 noveller och med tanke på att Lucia Berlins totala produktion omfattar 76 noveller kan jag dock fundera på varför man inte gav ut samtliga – om de utelämnade är betydligt sämre eller avviker på andra sätt från de utvalda men med tanke på hur bra dessa är får jag lust att läsa alla.