2008 bodde för allra första gången fler människor i världen i städer än på landsbygden. Många djur, från råttor och duvor till björnar och rådjur, har också lärt sig att leva helt eller delvis på städernas överblivna överflöd. Så tanken är ju inte orimlig att även övernaturliga väsen, ”rådare”, skulle urbaniseras.
Det är i alla fall premissen för Elin Säfströms romandebut En väktares bekännelser. Här är huvudpersonen, femtonåriga Tilda Modigh, en ”väktare” med uppgift att hålla ordning på Stockholms alla tomtar, troll och älvor, så att vanliga människor förblir ovetande om deras existens och så att inga konflikter uppstår. Särskilt finns det ett gäng rumliga tomtar med fotbollshuligantendenser som är ett sjå att hålla i schack.
I vanliga fall är det Tildas mormor som vakar över Stockholmsrådarna – ja, över hela södra Sverige, faktiskt – men just nu är hon i Norrland för att hjälpa väktaren där att få kontroll över en epidemi av jättar och troll som går bananas. Tilda ska bara hålla ställningarna ett tag.
Det blir förstås svårare än hon har tänkt sig. Rummeltomtarna hittar på hyss (de är verkligen inte särskilt barnvänliga tomtar, utan super och ligger runt närmast oavbrutet), en stor flock urkorkade jordvättar slår sig ner i skolans källare, hjälphunden Dumpe verkar ha tappat väderkornet och dessutom börjar ryktet gå att en riktigt ond häxa eller något åt det hållet härjar. Ja, och så har ju Tilda en del rätt normala problem också, som med sin oengagerade mamma, sin döda pappa, senila farmor, sårade bästis och ursnygge Hakim som hon bara måste råka göra konstiga, pinsamma saker inför hela tiden.
Förlaget Gilla böcker ger till stor del ut böcker för unga som funkar hur bra som helst även om man, som jag, är 30 going on 40. För En väktares bekännelser är målgruppen dock satt till 12-15 år och jag känner mig faktiskt bitvis för gammal för den. Det handlar delvis om att intrigen blir lite för genomskinlig, delvis om huvudpersonens väl skildrade ålder, hennes svärmande för Hakim och just detta med hur pinsamt allting är. Allt detta gör säkert romanen utmärkt för sin verkliga målgrupp, och mycket mer än så kan man kanske knappast begära. Säfström skriver in sig i en tradition av första persons- eller till och med dagboksskildringar med en direkt, galghumoristisk ton som brukar tilltala läsare i nedre tonåren.
Själv är jag framför allt förtjust i det här med att placera in väsen från nordisk folktro i en modern, urban miljö. Att det hänger troll i tunnelbanan och tomtegäng i skejtparkerna eller finns krogar och butiker dolda med magi för oss vanliga dödliga är ett fantasieggande koncept. Möjligen måste jag sätta lite frågetecken för själva väktarorganisationen – hur kan det rimligtvis fungera att en enda person är ansvarig för hela landshalvor när Tilda uppenbarligen har mer än nog att göra enbart innanför tullarna?
Kanske kan vi få veta mer om det i en uppföljare? Den här världen känns ändå klart värd att återvända till.
Publicerad: 2017-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2017-06-22 22:48
Inga kommentarer ännu
Kommentera