Det är sent åttiotal i Edinburgh och de ekonomiska hjulen snurrar på för fullt. Pengar strömmar in från London och företagarskråt av mäklare, företagare och jurister lever livet. Den Thatcheristiska ekonomin fördelar dock inte förtjänsten jämnt och parallellt med de nyvunna förmögenheterna finns förlorarna, och i den absoluta botten hemlösa och missbrukare.

Några av dem följer måhända Rents och Sickboys deviser från Irvine Welshs Trainspotting, vars tid och plats är exakt densamma, i ”I chose not to chose life, I chose something else” som någon slags liberalekonomiskt rationellt ställningstagande, men den absoluta majoriteten har hamnat där av orsaker de inte själv kontrollerar. I mixen av de ytterligheterna, de nyrika vinnarna och förlorade heroinisterna, finns de vanliga Edinburghborna. Där befinner sig Ian Rankins kriminalkommisare John Rebus.

Romanen, som är den andra om kommissarien, har 25 år på nacken och inom en genre som till stora delar är en färskvara är det ett styrkestest att den fungerar så pass bra. Rebus är på många sätt den klassiske kriminalromanshjälten, lite opolerad på ytan men med ett stort hjärta under ett stundtals lite vresigt yttre. Och med en nyfikenhet som inte låter sig stoppas bara för att det blir obekvämt. Hans brottslösningsverktyg är intellektet och observationsförmågan. Därigenom ligger han närmare Sherlock Holmes än någon nutida cyberpolis, men dateras därmed också långsammare. Det ekonomiskt diversifierade Edinburgh har ju heller knappast tappat aktualitet. Cynism, knark och ond bråd död, ja, inte heller det är ju beståndsdelar som åldras snabbt.

Samtidigt kan man säga att det inte finns någonting direkt unikt i Rankins kriminalromaner om Rebus. Den egensinnige och lite obekväme kriminalaren, som såklart lever ensam och gärna tar sig ett glas, är ju det närmaste en kliché. Att låta brottslighet stå som fond för en samtida samhällsbetraktelse är heller knappast unikt. Men Rankin behärskar det här och hans skrivande kan balansera på den tunna linjen så att allt detta inte bara passerar som en dussindeckare. Även om mycket av klichéerna kring kriminalromanen inte var lika daterade för ett kvartssekel sedan (eller så var det redan så då, jag får helt enkelt skylla på min i sammanhanget relativa ungdom eller för den delen ren okunskap) så är upplevelsen idag att det här fungerar väldigt bra och att romanen uppnått en status som något av en nutida klassiker.

Ett uttalande som i sig också kan liknas vid en kliché, men som samtidigt enkelt kan exemplifieras: kila in på en Pocketshop, välj en bok från kriminalhyllan och fundera om den kan läsas med behållning 2040? För Rankins Rebusromaner är svaret tveklöst ja och därför hamnar Katt och råtta på rekomendationshyllan. Den perfekta deckaren att läsa när hängmatteläsningen går över till höstmörkerläsning.