Det börjar på noll. Med ett manifest där sjuttonåriga Janne (döpt till Jane), Bita och Lilly bestämmer sig för att byta ut ordet tjej. ”Liksom bara radera det. Få det ur världen”: ”Tjejer låter som muffins. Du är sugen på the real thing, en kaka, en tårta, en kanelbulle, en äppelmunk. Men så får du en muffin. Det är ett fucking skämt.”

Därpå följer ”Det första kapitlet i världshistorien”, och så vidare, men kan man verkligen börja om, starta på noll? Radera allt det vedervärdiga med att vara tjejer och istället utnämna sig själva till gudar (guzz + brudar, men naturligtvis så mycket mer än det)? För världen, det vill säga Tierp med omnejd, harvar ju likt förbannat på som vanligt, med slentriansexism, oförstående vuxna och med aset Daniel Abdollah, entreprenörsämne och lärarfavorit, som gör sin flickvän Lilly illa.

Något måste göras. Allt måste göras! Daniel As måste hängas ut och Lilly fredas. Vuxenvärldens tillkortakommanden blottas. Tierp ska skakas i grunden. Men hur?

Akutfeministiska aktioner, som kravet på att kallas gudar, att låsa in sig på skoltoan för att visa på begränsat livsutrymme eller planera hämnden på hustrumisshandlaren Daniel, blandas med tonårens vardagskaos. Gudarna åker ”jorden runt” med lokalbussarna och super, ligger runt, tvingas gå till ungdomsmottagningen och känna sig dömda för att de inte har råd med dagen efter-piller på apoteket. Försöker hantera förlupna mammor och skilsmässodeppiga pappor.

Elin Cullheds debutroman är skitig, överlastad och rasande på ett sätt som är lika delar underhållande och hjärtskärande. Den är ett uppkäftigt, angeläget svar på teserna om söndercurlade generationer, tonårens utsatthet extra allt, men samtidigt underbart varm, ostyrslig och livskraftig. Janne, Bita och Lilly har kanske inte mycket som talar till deras fördel. De har begränsat med pengar, med förtroende, med alla olika sammansättningar av kapital man kan komma på, men de har sitt patos, sitt uppror, sin uppfinningsrikedom.

Och de har varandra.