Sofie Sarenbrants förra roman Visning pågår avslutades med en riktig cliffhanger. TV-serier gör ofta sådant, men böcker gör det mer sällan. När jag avslutade Visning pågår hisnade jag och visste inte riktigt hur jag skulle uthärda tills det att Avdelning 73 skulle komma. Och så gjorde den det. Med darrande fingrar och pirrig förväntan kastade jag mig över boken.

Historien börjar med att kriminalinspektör Emma Sköld vaknar upp på sjukhus efter att ha legat i koma i fem månader. Det sista hon kommer ihåg är att hon lämnade sin lilla dotter, knappt en månad gammal, för att ta en ridtur. Då Emma legat medvetslös har tiden knappast stått stilla. Hennes sambo Kristoffer har i lönn börjat umgås med sin ex-flickvän Hillevi. Mest för att det är bekvämt att ha någon som hjälper honom med lilla dottern. Hillevi, som tidigare har haft det tufft, stortrivs som barnvakt och börjar ta sig stora friheter i sin roll som låtsasmamma.

När Emma kvicknat till börjar hon nysta i ridolyckan. Hon blir mer och mer övertygad om att någon medvetet velat skada henne. Men vem och varför? När Emma inte längre behöver intensivvård flyttas hon till avdelning 73 och där är säkerheten inte garanterad, vilket också får följder.

Det här är den fjärde fristående romanen om kriminalinspektör Emma Sköld och jag har följt hennes resa sedan start. Emma är en mänsklig karaktär, måhända aningen självgod och duktig, precis som en del av oss kan vara. I denna bok är hon sängliggande och totalt beroende av andra, vilket för en så självständig varelse som hon är otroligt frustrerande. Hennes fokus ligger på hennes spädbarn och vad som faktiskt gjort att hon hamnat här. Hon lägger mindre energi på sin sambo och hans förehavanden än vad hennes omgivning gör. De runt omkring henne liksom skyddar henne från sina farhågor istället för att konfrontera henne med vad som möjligen pågår.

De tidigare romanerna om Emma Sköld har varit riktiga bladvändare. Fyllda av raffel och spännande vändningar. Men i Avdelning 73 är det något som inte riktigt håller. Historien känns använd och lätt rörig. Här finns också oväntade vändningar, men de gör mig mest förvirrad och får mig att tappa handlingen. Liksom i Visning pågår lämnas jag med många frågetecken, men på ett helt annat sätt. Istället för spänning – förvirring.

Dock finns det visst behållningar med boken. Emma Skölds poliskollega Thomas Nyhlén är en antihjälte som här tillåts växa och faktiskt blomma. Hans närvaro och omtanke om Emma ger historien tomtebloss. Låtsasmamman Hillevi är lagom galen och tillför en välbehövd nerv som glimmar till då och då. Och. Jag ser fram emot nästa bok.