Feidippides (död 12 september 490 f.Kr) var en atensk snabblöpare som enligt en myt skulle ha sprungit från staden Marathon på östra delen av halvön Attika till Aten med budskapet att de grekiska styrkorna hade segrat i Slaget vid Marathon år 490 f.Kr. Enligt myten skulle Feidippides ha dött på grund av den långa spurten. Precis dessförinnan skulle han ha uttalat orden ”Χαιρετε Νικαομεν”,”Chairete nikomen” (”Var hälsade, vi har segrat”).

Jag har ingen aning om hur många marathon-tävlingar det finns i världen men sträckan är alltid 42 195 meter. Det första Stockholm Marathon arrangerades 4 augusti 1979. Själv är jag präglad av denna tävling eftersom min far är marathonlöpare. Jag har även vänner som springer rundan men själv stannade jag vid tävlingslopp på fem kilometer. Med min bakgrund har jag följt mången marathon och jag minns såklart fjolårets i Stockholm. Trots en junidag, kallare än julafton, var det flera av mina vänner och tusentals andra som genomförde loppet. Själv höll jag på att frysa ihjäl längs med banan men med hjälp av värmande misosoppa pallade jag heja fram mina hjältar.

Andra andningen utspelar sig just under Stockholm marathon i fjol. Vi har det katastofala vädret och det 35:e loppet i ordningen. Tävlingen har hittills klarat sig från dödsfall men nu sker det som inte får hända. Strax efter starten segnar en löpare ner och trots fullt pådrag går inte hens liv att rädda. Kriminalpolis Emma Sköld är ur tjänst men befinner sig längs med banan för att heja fram sin syster Josefin. Vid Rålambshovsparken hittas ytterligare en död marathonlöpare, denna gång i vattnet. Emma Sköld råkar befinna sig i närheten och det visar sig att denna löpare mördats. Polisen anar ett samband mellan dödsfallen. Befinner det sig en mördare längs med spåret, eller rent av bland löparna? En rafflande jakt på liv och död bland löparskor, förfrusna fingrar och vätskedryck infinner sig. Spåren leder till löparklubben Mission där de två avlidna marathonlöparna tränade. Dessutom visar det sig att kriminalpolis Emma Skölds syster tränat med dem under en tid men hastigt och lustigt slutat.

Andra andningen är en bok som läses i realtid. Den börjar på Lidingövägen, klockan 12 och slutar på Stadion klockan 16. Med andra ord läser jag boken under lika lång tid som en god marathonlöpare springer loppet. Det ger berättelsen ett sug och ett svung som skapar spänning och en jävla nyfikenhet på vem som gjorde det och varför. En av Sofie Sarenbrants skickligheter är att bygga upp intriger och skapa ett pussel som är svårt att lägga ifrån sig. Handlingen förs hela tiden framåt och jag är historien hack i häl. Lätt andfådd fast utan frostskador och skavsår som marahonlöparna i loppet.

Jag dras med i loppet och löper rentav en bit av banan. Huttrar i kylan och ser fram emot målet. Så skicklig är Sarenbrandt på att gestalta fjolårets lopp. Det jag värjer mig emot är karaktärsbeskrivningarna som är aningen schablon-platta och förutsägbara. Till nästa bok önskar jag mig mer djup i berättelsens karaktärer, mer komplexitet fast jag hoppas att Sarenbrandt fortfarande värnar om farten, hemlighållandet och gåtans lösning. Där är hon bland de bästa deckarförfattarna i Sverige. Nu ska jag duscha efter allt spring …