Jag har en viss fäbless för knepiga ordböcker och Appendix av Pontus Lindh är inget undantag. Snarare är den en liten pärla i genren. Bakom boken skymtar ett lekfullt missnöje med Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) och framförallt att de låter gamla ord falla ur sina sidor trots att dessa ord kan vara mycket viktiga eller vackra för en del läsare.

Saol, den främste av alla profeter, talade i sin sista profetia om Ordboken ” Där kommer ord samlas. Och ni kommer att förstå.” Hur mycket jag än försökt uttyda denna sista profetia går det inte att härleda något om Ordbokens appendix. Dock, och det är ett dock framför andra dock: Saol dog av en brusten blindtarm.

Appendix är alltså just det, ett mycket personligt tillägg/blindtarm till SAOL. Boken rymmer allt från det poetiska till det mycket personliga och ordens förklaringar har åtminstone delvis aldrig varit aktuella för den ”riktiga” ordboken.

 Anhörig adj.;pl.-a Det mest opersonliga personliga ord som finns. Jag har varit anhörig, förvisso nära, men det är sak samma: anhörig är kanslisvenskans triumf över människan.

Att författaren är poet är tydligt, orden och deras (ibland) helt nya betydelser är vägda på poesins guldvåg. Att den stundtals är riktigt kul och tar en del ystra språkliga krumsprång är en bonus.

För att vara en till formatet ganska liten bok så rymmer den förvånande mycket. Där finns poesi, humor, politik och en del djupt personliga reflexioner. Mellan raderna skymtar man familjetragedier och annat svårt, allt skrivet med en lätt hand och en hel del eftertanke.

En hel del litterära referenser dyker också upp, särskilt så gillade jag:

 Kyrklundhet ordklassen Döda prosalyrikers sällskap. Att träda ur sin Kyrklundhet.

Han förvandlar också Peter Hoeg till en måttenhet, det är rätt kul.

Som jag skrev tidigare finns det också en del politik; att följande lilla ordförklaring fanns med tyckte jag var extra intressant eftersom jag själv är en smula engagerad i frågan.

 Västsahara ordklassen FN:s tre största misslyckanden. När Franco dog 1975 lämnade Spanien tillslut Västsahara. Landet gick sin självständighet till mötes men den kvävdes i sin linda av Marocko, som ockuperade landet 27 februari 1976. I skrivande stund, trettiofem år senare, råder status quo, även om FN har lovat att genomföra en folkomröstning angående områdets framtid (skulle först ha hållits under 90-talets början). Detta brutna löfte och turerna kring FN:s oförmögenhet är kafkaartade. Inget sker, saharawierna är övergivna av världssamfundet och tiden bara går och går trots att den sedan länge har slutat röra sig i Västsahara.

En kortare och mer kärnfull beskrivning av just den glömda konflikten har jag inte stött på tidigare.

Att sträckläsa Appendix som jag gjorde är däremot inte en så bra idé, det blir till slut ändå lite tjatigt och upphackat. Ändå är den en väl sammansatt helhet, något som inte hör till vanligheterna i ordbokssammanhang.

Så … poesi eller ordbok? Boken ryms inom båda dessa genrer, men jag skulle ställa den i poesihyllan och inte bredvid mina ordböcker. Jag rekommenderar absolut läsning, men det blir nog bättre om man tar den lite pö om pö och låter orden sjunka in.