Det finns faktiskt en europeisk invandring som vi inte är emot. Det är den utomeuropeiska invandringen vi är emot.
Så varifrån är det okej att komma? Europa är lugnt?
Ja.
Får romer från Rumänien komma hit?
(Lång paus) …Vita européer.
- Sverige, 2014

Vi lär oss av historien att vi lär oss fel lektioner av den.

1948 gick de rättrådiga Jönköpingsborna man ur huse för att spöa tattare. Tio år efter Kristallnatten, tre år efter kriget, just när man fått börja lära sig vad som hände i koncentrationslägren och hur hemskt det var, just när man börjat säga ”aldrig mer”. Den fria svenska pressen hyllade, i yttrandefrihetens namn, de morske män som visade tattarna var skåpet skulle stå (där det alltid stått). Såg man motsättningen i detta? Kanske inte; det var ju trots allt ingen risk att man skulle råka spöa några som överlevt koncentrationslägren – det hände ju inte här, och dem det hände blev ju kvar där; fram till 1954 hade vi ju totalförbud på invandring för tockna därna, förintelse schmörintelse.

”Har man inga svartskallar får man väl uppfinna några,” som Miriams barnbarn säger när hon får veta att det hände, och att hennes farmor var där. Miriam, som på sin 85-årsdag råkar undslippa sig att hon inte heter så. Hennes familj – hennes make som hon levde med tills han dog, hennes adoptivson, dennes familj, vännerna som släppte in henne i sitt fina svenska samhälle när hon kom ut ur Auschwitz – känner henne ju som Miriam Goldberg, fin judisk flicka som fick hela sin familj mördad, räddades till Sverige, konverterade och gifte sig med en av Oss. Blev nästan en riktig svensk, som tacksamt aldrig pratade om de där otäckheterna. De vet ju inte att hon en gång i panik stal en fångklänning från en död flicka som hette Miriam i en godsvagn efter att hennes egen slitits sönder av andra fångar som anklagade henne för att ha stulit ett bröd, för det vet man ju hur sådana som hon är. Att tatueringen på hennes arm en gång innehåll ett Z. Att hon inte är … eller åtminstone inte var Miriam utan Malika. Halvblod. Zigeuner. Rom.

Men nu fyller hon 85 och på något vis är det nu det måste berättas om det någon gång ska bli av. Så medan hon och hennes barnbarn går på en promenad i parken i väntan på att midsommarmiddagen ska bli klar och nubben och sillen står och immar i det småländska solskenet måste hon gräva upp allt det där som hon i 70 år vägrat komma ihåg för att kunna överleva. Måste fråga sig vem man egentligen får vara, vad som händer om hon erkänner att hon ljugit i alla år. Ingen gillar ju att bli lurad. Har hon ingen respekt för våra känslor?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Majgull Axelsson är en av våra största levande svenska författare, och här har hon åstadkommit sin bästa roman sedan Den jag aldrig var. En djupt gripande roman om ett helt liv som nystas upp över en eftermiddag, där det sviktar under fötterna när koncentrationslägret och 50-talets folkhem och 2000-talets välvilligt bortviftande tolerans blöder ihop till ett enda genomskinligt Nyss som de allra flesta väljer att inte se – alla de där fördomarna vi hade fram till 1945 har ju avskaffats i ett slag, nu är vi ju alla överens om att det inte är skillnad på vi och dom. Äh… Ja, just det. De har renats av lidandet och är nu välkomna i Folkhemmet. Om de är rätt sorts offer, alltså.

Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt efter det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. (…) Kanske hade de alla anat att svenskarna inte ville veta, att de helt enkelt inte stod ut med att veta, att det rentav var förbjudet att minnas i det här landet.

Det var ju i och för sig 1945 då, men –

Han inleder med att tala om för mig att personal på hotellet nu känner sig kränkt och ledsen.
- Sverige, 2014

- jaja. Majgull Axelsson är en av våra största författare, skrev jag utan att tänka på det, och frågar mig direkt vem detta ”vi” är? Axelsson är ju trots allt så helsvenskt gråsossig man kan bli, vad har hon för rätt att skriva om förintelsen, att göra sig till röst för en grupp som i hundratals år varit ”dom”? Givetvis är det en bra fråga, speciellt som jodå, det finns ögonblick när Jag heter inte Miriam med lite slarvig läsning riskerar att bli en lägerskildring i mängden; alla har ju läst några av de här böckerna – Maus, De fattiga i Lodz, Mannen utan öde, etc etc, kan vi inte det här nu? Men samtidigt glömmer hon aldrig, genom att låta tiden flyta ihop, hur nära i både tid och plats det här var. Självfallet bör, säger 2010-talets välpålästa välmenare, varje grupp få tala om sin egen historia, inte bara bli ett exotiskt inslag i någon annans. Men samtidigt är det slående hur ofta de som tillhör de där grupperna, för våra trygga kategoriers skull, förväntas bara skriva om det om de vill höras; så invandrare skriver invandrarlitteratur, judiska författare skriver judisk litteratur, bögar skriver böglitteratur, och vi andra stackare som av ingen egen förskyllan fötts utan förtryckets adelsmärke måste snyftande hålla till godo med allt det andra. Ack ja. Så Jag heter inte Miriam är inte bara en bok om förintelsen, om romer, om judar, om svenskar; den är nu, den är en fråga – var drar vi gränsen mellan oss och De Andra? Hur omedvetet villkorad är den där fina toleransen vi är så rättmätigt stolta över?

Vi lär oss av historien. Ibland är det rätt lektioner, men på fel grunder: vi har lärt oss att förakta rasism, antisemitism och förtryck, åtminstone när den är enkelt definierad, i historien, i ett annat land. Som om det blev oacceptabelt att glömma andras mänsklighet bara exakt i den sekund någon vrider på den första gaskranen; som om det var något som bara hände, lite slumpmässigt sådär; som om lidande blir en fin sak när den godkänts officiellt men är någon annans problem innan dess. Då har vi blinda fläckar.

Jag skulle aldrig kasta vatten på någon annan person. Jag tvättade fönstren.
- Sverige, 2014

…Jo, såna här romaner sätter igång mig, och vi behöver böcker som får oss att fundera. Men strunt i det nu. Plocka åt dig den här boken för dess egen skull: för karaktärerna som Axelsson måste ha levt med i åratal, för de många bottnarna, för detaljerna i hur hon lyfter fram historien som lever i nutiden, och sprängkraften i den. Och det att den på ytan är så vardaglig, så väldigt Sverige 2014: I en vacker sommarpark i Småland sitter två kvinnor, en ung och en gammal. De är släkt, trots att de inte delar blodsband. Den ena öppnar sin mun, drar ett djupt andetag, och säger, jag minns –