Det som göms i snö kommer upp i tö, heter det. Men då är det ju i regel så dags; har det legat där ett tag är det liksom geggigt och genomfruset och efter bäst-före-datum i största allmänhet. Det krävs kanske rentav hjälp för att få loss det överhuvudtaget.

Ramberättelsen i Majgull Axelssons roman utspelar sig på en isbrytare som jobbar sig igenom isen mot Nordpolen. Det är en metafor som känns aningen övertydlig, egentligen. Men det är ju tillbakablickarna som dominerar berättelsen, och hennes skildringar av ett på något vis alltid smågrått Landskrona och de människor som växer upp och isär där är ju egentligen så mycket mer fascinerande än den där isbrytaren. Allt som aldrig blivit sagt och gjort, som hållits på plats av skam, plikt, avund och ett samhälle fullt av någonstans kanske välmenande medmänniskor som lär oss hur vi borde vara, tills allt är infruset och sönderblåst och kräver något extra starkt för att bryta loss

Han höjde ju aldrig rösten och uttalade sällan en åsikt, tvärtom lyssnade han och lade huvudet på sned, log och nickade, och stack sedan in en enda replik, en fråga eller ett konstaterande, som gjorde henne stum och fick henne att tvivla.

Visst, vana Axelssonläsare vet ungefär vad hon har att erbjuda men hon gör det ju så bra, en av våra hantverksskickligaste romanförfattare, och även om detta inte riktigt når de svindlande höjderna hos Aprilhäxan eller Den jag aldrig var är det fortfarande för det mesta nästan oundgängligt. En familjekrönika med starka karaktärsskildringar med kvinnor i centrum, dubbelnaturer och tvillingidentiteter, ett mikroperspektiv på svenskhetens småsintare sidor, realism med små små hintar om sagor i hörnen, flera historier som vävs ihop och verkar komplettera varandra medan varje ny generation gräver sig ytterligare lite längre ner. Änkan som plötsligt måste försörja och uppfostra två tvillingsystrar på egen hand; systrarna som långsamt blir främlingar; deras barn som växer upp som syskon och plötsligt slits isär … Det är brytningstider som står i centrum; det gamla Förkrigssverige, efterkrigstiden, 60-talets rock'n'rollrevolution (jo, Majgull Axelsson har skrivit en om-jag-vore-rockstjärna-roman … typ) som slutar i besvikelse; de där familjebanden är inget man någonsin kan ta för givet, och även den som har föräldrar kan vara föräldralös i världen.

Brytning; isbrytaren som lite småklumpigt går fram mellan de olika tidslinjerna med den sista familjemedlemmen ombord. Susanne heter hon, medelålders och ensam står hon där på däck med huvudet fullt av alla de olyckor och galenskaper som fört henne hit, hennes försvunne bror, hennes galna mor, hennes flyende moster, hennes väluppfostrade mormor. Skeppet stampar ner isen, särar på det som satt ihop, den stora världen med dunkande dieselmotorer som inte kan ta hänsyn till varje människas önskningar, och de ombord som bara åker med och försöker skapa de kontakter de kan så länge skutan kan gå – och hämnas dem som gjorde dem illa. Människoöden som stöter ihop, men eftersom vi inte är skepp som passerar i natten utan alla sitter i samma båt skakar vi inte av oss varann utan måste dras med varandras fel. Den som dör ung stannar kvar i folks minne och blir odödlig; den som blir galen blir galen; den som överlever går mot Nordpolen.

Det går väl ingen nöd på henne. Hon har mat och kläder. Hon får gå i skolan. Vad har hon att klaga på?

Jag ska inte berätta så mycket om handlingen för er, för det är inte vad som händer utan vem det händer för som är det mest intressanta här; diskbänksrealism, hur bra den än är, passar för det mesta inte som synopsis. Men två reflektioner i andra verk:

Havsresor, framför allt då polarresor, är ofta äventyr. Shackleton, Scott, Amundsen, det där gänget; hjältarna, upptäckarna, erövrarna. Men världen är ju upptäckt och erövrad nu, vi vet ju vad som finns i den. Som Le Clézio konstaterade i Raga återstår den inre resan. Is och vatten, vatten och is är inte helt lik, men inte heller helt olik, Jenny Diskis På tunn is; är det verkligen de där enorma vita vidderna man söker? Är det kanske nyttigt för oss att känna oss små? Glömmer barn det man gör emot dem?

För några veckor sedan visade SVT den inte så lite kusliga Holocene, ett musikstycke/kortfilm med text av Axelsson, en science fiction-fantasi om människosläktets efterföljares (brist på) framtid i en sönderfrusen värld; enstaka muterade individer som kravlar sig fram genom snön. Ett återkommande tema i texten är människans förmåga att skapa sammanhang – vår välsignelse, vår förbannelse, som sociala och meningsskapande djur; att utifrån ett par punkter skapa en linje, utifrån ett par färger ett mönster, utifrån ett par händelser en ordning – gärna med oss själva i huvudrollen. Vi kan acceptera allt utom meningslösheten, utom kaoset. (Is är bundna vattenmolekyler.)

Vi var de som kunde tro. Vi var de som måste tro.

Det handlar inte om någon gudstro hos Axelsson, förstås; det är människans kanske fåfänga tro på sig själv det handlar om. Att kunna, måsta lura oss själva att vi är oundgängliga, oförgängliga … med allt det medför när livet och jantelagen lär oss att nähäpp, det är vi inte alls det. Vi är ju, som en annan tänkare sade, bara ett virus med skor.

Och där är frågan. Vem lurar egentligen vem när handlingstrådarna till slut ändå vävs ihop och Axelssons hjältinna – för jodå, det vill jag kalla henne – sträcker ut armarna i slutet och ler åt livet? Jo, jag skämtar inte med er, det är en Majgull Axelsson-roman som efter allt mörker och elände lyckas sluta på en ton så hoppfull, så varm att man inte kan låta bli att flina och förlåta henne att den där isbrytaren är lite brutalt klumpig, för det kanske är det som krävs och den fungerar ju – som om Axelsson samtidigt måste bryta upp och smälta samman den där eviga dubbelnaturen i sina böcker. I slutändan måste ju all snö töa. Det kan man ju tro på i alla fall, hur naivt det än må vara. Lugnare vatten, makligare sjö.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten …