Och läsaren är i tvång att fatta, Helga Kooks diktning som måste avkodas. Först. Puppe Doll Chrysalis inleds: ”En utkorg”
Vad är det som blir intressant? Diktsamlingen är maskerad, som ordmaskis — drivs av ett desperat sökande efter ordens verkliga och reella beröring. En mänsklig fysisk beröring och närhet, som poesi — så mänskligt berörande. Och nära.

Du har bara sträckt ut handen
så lätt det vore att släppa. Låta dig
alla våra ord driva ut i Saltsjön
Hur orden passerat genom slussen, har de?
Hur ser den ut? Springan
mellan distans och glömska
Mellan inte permanent och inte total
Det söta vattnet slussas ut i det salta
grova. Vår sluss? Vår?
Springan mellan avstå och avstånd?

Det tycks som författaren tar fart där ordens betydelse slutat påverka, utvecklas invecklas. Ordets kollektiva död i poesins egenart, samhällets retoriska fundamentalism och kärleksrelationers slutliga genomskinliga språkbruk märkt av tiden. Vilket antyds väldigt maskerat, Krook skriver inte ut ”maktmissbruk” och ”undergivelse”, utan istället medvetet valda ord — utvalda, av- och återladdade med innebörd, lika betydelsefulla som betydelselösa.

Vi börjar på ett Alfabet av Associationer
B, Början. Beginning
och överger det
Om jag springer väldigt snabbt genom den här staden
om jag skyndar mig att inte tala
om jag rör mig snabbare än mitt språk
främmande äntligen

Stundtals finns detta hot av maktanspråk, men Krook skriver imponerande en så mänskligt brokig och skiftande diktning bunden av sitt yttre och inre sammanhang.

bortom Språk kan vara SuS
ett Skrik så tySt
en bakgård till varje ruM
där är jag i Skuggan

Skugga

bara det

I sin ”friaste” form bjuder diktsamlingen även på naiv naturlek och grafiska ordformationer. Språket styrs av det abstrakta sammanhanget, en entitet blir närvarande och skapar ett kryptiskt och sjukligt kodat budskap — där ordens bundna betydelse lyfter en mycket intressant frågeställning: Har vi evolverat i tanken men låst oss i språket?

Lite av en lingvistisk diskursanalys, kärleksfullt förankrad i Krooks mystiska och magiska diktning. Ord i förändring som flytande bärare av innebörd, kodat och djupt beroende av sitt sammanhang. I tid och rum, här och nu, är poesin dömd av ordkonstnärens förgängelse, språkets åldrande till fundament och retorik; författaren angriper denna kollektiva acceptans och brist — att faktiskt synliggöra ett språkligt meskalin, teknokratisk vanvård och retoriska härjningar. Vetenskapen, politiken, byråkratin. Vem äger tolkningsföreträde? Makten. Poesin bör alltid slåss — för språkets mänsklighet.

Men nu till något av det vackraste jag läst:

när språket föll i sär
var skillnaderna

inristade i handflatorna
Skillnaderna, uttalade jag

Eller hur? Människan och språket, poesin; varför då bestämma betydelserna, vanvårda denna vår källa till progressiva uttryck? Språket måste ju hänga med i evolutionen. Annars står vi plötsligt utan betydelse. Vi stöper oss själva ganska … ointressanta. Låt oss fortsätta diktsamlingens ambition att vara sanna och beröra. Fortsätt återerövra språket. Så det blir mänskligt igen. Meningsfullt.

Låt poesin få andas vett till de vettlösa, vettlöst till de vettiga. Orden blir annars mekaniska medel för makt — för alla som vill ljuga retoriska sanningar. Acceptansen möjliggör och erkänner osanningar. Idag förutsätter vi dem nästan, men bör vi inte undvika en så förgiftad ingång? Tänker jag i tankar från boken. Och lite sånt. Läs försiktigt, så blir Puppe Doll Chrysalis lättillgänglig och dåraktigt vacker.

Och väl i tiden Krook! så viktig — så välgjort.