Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9100117306 |
Sidor | 97 |
Först utgiven | 2009 |
Man ska ju odla sin trädgård som Candide sa, men en trädgård gror igen så lätt, verkar Helga Krook mena och skriver:
Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.
Parkerna i Krooks diktsamling finns i Stockholm och Berlin, Helsingfors och några andra ställen. Varje dikt är en plats, ett skälvande nyutsprunget rum. Parkdikterna är som dämpade bibliotek i staden. Varje träd sträcker sina grenar och litteraturreferenser in i nya dikter. En karta bildas.
Att vara i parkerna, under bladtaken som darrar och viskar är vackert och friskt. Solen silas in genom grenverken. Det är en fristad, men någonting beslöjat – som ett alltför tunt ozonskikt hotar fotosyntesen. Bladen och gräset är späda. Med i parkerna följer barn som visar oss -läsaren och föräldern som är också är diktjaget saker. Titta! Titta, säger de och åker rutschkana, kollar på stenlavar, petar med pinnar och drar bladen från blommor för att sedan försöka sätta fast dem igen.
Dikterna förmedlar seperationsvånda, eller en långsam sorg som när bladen mörknar. Det är spöklikt i parken ibland, det transparenta – alla in och utgångar mellan träden, under och ovanför. Den nakna skyddslösheten mot vinden som spelar i träden och:
gröna, gröna
kors
dubbelrad
rad i kors
Tyskland, Tiergartenstrasse, skuld och dolda massgravar. På nätterna kör ett tyst, långt tåg i spåren mellan två dikter. Morgonen därpå leker barnen igen. Aase Bergs ”mamma-trilogi” påminner till viss del om Grönska träd och träd som ser, men Krook skriver mer tillbakhållet med ord som å ena sidan flackar oroligt och å andra sidan står som kärnved med en mur av årsringar runtom. Orubblig och halkande silkeslätt. Det finns en jobbig konflikt som gör dikterna flyktiga och svåra att grepp i sin genomskinliga, isklara ton. Samtidigt är de lummiga och mjuka – en labyrint att utforska. En annan motsättning är mellan det offentliga och det privata rummet.
I Krooks poesi finns oändligt mycket att upptäcka, korsläsa och fördjupa sig i. Ibland känns ingångarna till dikterna överväldigande och förvillande. Det är så mycket blad och rötter i vägen – ingenting och allt att gripa tag i. Vissa rum går heller inte att öppna, säger Krook. Till en början känns parkerna också onaturligt obefolkade, som om man befann sig just i naturen och inte i en stadspark.
Grönska träd och träd som ser är en samling att återkomma till, som jag tror igen och igen. Träden så som Krook gestaltar dem ger mängder av tankar om språkblivande, uppväxt, människoblivande, uppfostran och tidsperspektiv. Själva boken är ju faktiskt gjord av träd, alla orden skurna ur barken. Det är en svidande tanke, men väl värd att karva lite i.
Publicerad: 2009-02-26 00:00 / Uppdaterad: 2009-02-24 18:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).