Alla ska dö, men Maskinflickan ska dö först. Det har hon bestämt, men det händer inte.

Hennes brors tinning mot linjemålarmaskinen. Fostret som tas bort. Hennes far, fotbollsdomaren, som får ett träd över sig.

Maskinflickan skulle dö först, men alla dör innan henne.

Jag tycker att poesi ska gå att begripa. Om jag inte får något sammanhang beror inte det nödvändigtvis på att jag är dum och poeten är Stor och Intelligent, utan på att poesin är dålig. Dessutom underlättar det en svår genre om dikterna är korta och gripbara. Det är förresten aldrig ett självändamål att skriva långt och mycket.

Ida Linde har tack och lov verkat förstå det.

Maskinflickans testamente rymmer en historia, med början och slut, uppdelat i något som om det vore en roman skulle kallats kapitel. Bildspråket är tydligt och samma bilder återkommer hela tiden, och vid en andra läsning lyfts dikterna betydligt och blir till en helhet.

Det blir lätt att ta till sig poesin då, när det finns en kronologi. Faran ligger i att berättelsen ändå riskerar att bli för grund – och för kort. Det är lättillgängligt samtidigt som jag frestas att lägga ifrån mig boken med en axelryckning – även efter ett par läsningar. Det är orättvist, för det finns mycket mer än en axelryckning i den här berättelsen. Men det kräver ett djupdyk mellan raderna.

Och det är i och för sig det som är poesi, oavsett hur begripbart det görs.