”Punk är trevligt, jazz är farligt,” var det någon som sa. Det ligger något i det. Punken, hur tyken den än blir, går ofta ut på att gå emot strömmen, medan jazzen dansar runt den. Punken, med sina standardackord, målar i chockerande färger innanför linjerna; jazzen kliver utanför dem. Punken är revolutionär, jazzen är subversiv. Punken säger ”Du är inte ensam”, jazzen säger ”ingen och alla är lika.” Man tar ett tema, sedan spinner man loss på det och bygger sin egen version. Så länge du inte försöker tvinga in det i ett partitur är det jazz.

Tro fan att nazisterna hatade jazz.

Så vad gör ett gäng amerikanska och tyska jazzmusiker när de finner sig fast i Berlin och Paris i början av kriget? Svaret är enkelt: De improviserar. De tar de gamla intryck och melodier de har med sig och försöker spinna ut dem till en oväntad utgång, behålla friheten att inte falla in i samma takt som de andra – vare sig förtryckarnas stöveltramp eller överlevarnas försiktiga tassande. I en övergiven inspelningsstudio i Paris, efter mörkläggning, med läckande tak och förtejpade fönster, står fyra musiker – blås, ståbas, trummor – och försöker gång på gång spela in en motlåt, en protest, visa att de finns här och att de inte har mindre rätt till det. Besvara förtryck med skönhet, likriktning med sväng. Resultatet ”Half Blood Blues” upptäcks efter kriget och de som spelade på den blir legender, speciellt då trumpetaren Hieronymus som självaste Armstrong hyllade som sin arvtagare men som kort därefter försvann på tågen österut, en av miljoner som sopades bort från jordens yta, och att vita musikkritiker i efterhand hyllar honom som ett geni är väl kanske ringa tröst då.

Sedan blir det 2000-tal, och de två mycket gamla männen som överlevde förväntas nu, i vår bekväma nostalgitid när allting var bättre förr, kunna lista ut vad som egentligen hände med Hieronymus, pojkgeniet, den tyske negern. Så iväg bär det på nytt, genom ett Europa där det återigen börjar bli kallt … Gamla teman som tas upp och spelas på nytt, lite annorlunda men ändå samma låt. Allt sett genom ögonen hos en gammal man som inte alltid minns så noga, och som kanske inte vill minnas allt heller.

Att skriva om jazz, tvinga in det i en roman är inte helt lätt. Edugyan försöker klokt nog att inte skriva en ny Gravity’s Rainbow eller On the Road, utan hon hittar sin berättare i den gamle gnällige och självömkande före detta basisten Sid som aldrig blev någon stor musiker och låter honom måla upp minnesbilder över 20-talets apartheid-USA, 30- och 40-talets Europa med mörkläggning och krig, och så den så kallade nutiden där han som gammal relik inte kan göra annat än leva i det förflutna. Det är, fram till det lite snöpliga slutet, en enormt medryckande och förbannad skröna om musik, kärlek och motstånd i skuggan av något så stort att man knappt ens kan se vad det var i efterhand. Hela boken genomsyras av frågor. Vad hjälper musiken mot en känga i ansiktet? Vad hjälper ett pass om man ändå avfärdas på sin hudfärg? Vad hjälper det att hyllas som en legend om man inte kan hålla ihop sin nutid? Men även om Edugyans prosa kanske inte direkt svänger som Charlie Parker, så lever Sid och Hiero starkare i minnena av rökiga källarkrogar, mörklagda lägenheter och dimmiga kullerstensgator än den gamle mannen gör i bokens början, och någonstans är det jävligt skönt att tänka sig att ingenting är farligare för en armé än att försöka marschera i synkoperad takt.

Blow, baby, blow.