När jag tänker på döden kan jag ibland bekymra mig över hur det skall gå till. Ett PANG mitt i steget vore väl att föredra. Demens verkar inte så lockande. Men kanske ändå, i första fasen. Den där man bara blir omhändertagen och slipper allt ansvar. Inte behöver bry sig om att laga mat och att deklarera. Jag har hört anställda på demensboenden berätta om att det är mycket skratt och glädje i korridorerna på en sådan institution. Mellan ångestutbrotten när man inte hittar hem eller letar efter någon som dog för tjugo år sedan. Eller man drabbas av den plötsliga insikten att man gör något fel, men inte vet riktigt vad.

För de anhöriga är demensen smärtsam. Att se en människa försvinna in i en egen värld dit ingen annan har tillträde. Att långsamt förlora kontakten med den man haft nära.

Susanne Otterberg har i den här boken försökt skildra bägge perspektiven. Med sin kamera försöker hon förstå var Mormor är i sina tankar. Barn på nytt eller fast i en envis malande tankegång? I närgångna porträtt, som en frisk mormor skulle anse kränkande, försöker hon förstå.

Hon skildrar också hur man som anhörig får kämpa för att få en bra vård för den sjuke. Och oron över hur man skall göra med ett hem som innehavaren kanske helt glömt bort. Alla tallrikar som gamla tanter alltid vill hänga upp på väggen. Alla välfyllda köksskåp som plötsligt bara får ett värde som loppisvaror.

Det här är nog egentligen dokumentärfotografi när det är som mest humanistiskt. När den inte ett ögonblick bygger på fotografens ego. Och när det där snacket om att den avfotograferade blir ett offer liksom faller på hälleberget. Otterberg vill bara berätta en historia som hon nog har på känn att hon delar med många andra.

Det här är dokumentärfotografi som varken är nyskapande, ”spännande” eller utmanande. Det är istället medkännande och intimt beskrivande. Och sådant behöver vi mycket av.

Bilderna är svartvita och bokens formgivning (av Gösta Flemming) har något väldigt hemtrevligt och tantigt över sig, som korresponderar fint med innehållet.