Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789113030159 |
Sidor | 398 |
Orginaltitel | Periodic Tales. The Curious Lives of the Elements |
Översättare | Per Nyqvist |
Först utgiven | 2010 |
Den första dagen jag läser Grundämnenas sällsamma liv kan möjligen vara den första dagen i livet jag är verkligt fascinerad av kemi. Teveserien Breaking Bad, om kemiläraren som börjar tillverka metamfetamin, har möjligen gett små glimtar av samma känsla – och med samma lite skräckfyllda, motvilliga förtjusning. Det smäller, det ryker, det glittrar, det är spännande och minst sagt på liv och död.
I Grundämnenas sällsamma liv berättar vetenskapsjournalisten Hugh Aldersey-Williams om grundämnenas mystiska och allting genomsyrande värld, om hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna. Han skriver om samlingen han hade som pojke, långt ifrån komplett (lyckligtvis):
En fullständig uppsättning av grundämnena är när allt kommer omkring den ultimata samlingen: av en sådan kollektion skulle man i princip kunna tillverka allt som ingår i alla samlingar i hela världen.
Jag menar, det är så coolt. Det är så storhetsvansinnigt.
Om någon hade kommit förbi medan jag läste den där första dagen och frågat vad jag såg så road och uppslukad av så hade jag varit tvungen att svara: ”jo, den här författaren, alltså, nu har han samlat ihop en hel hink av sin egen urin och genomför ett långt och omständigt experiment på den tillsammans med sin gamle kemilärare. Och det gör han då eftersom de gamla alkemisterna hittat på det. I sin jakt på guld, alltså.”
Aldersey-Williams blandar myter och vetenskap, design och krig, Napoleons tapeter med Las Vegas neonbelysning med första världskrigets nervgaser. Grundämnenas sällsamma liv är helt enkelt en brokig skildring av alltings beståndsdelar. Kemi för humanister. Eller möjligen humaniora för kemister.
Inte är boken strukturerad enligt det periodiska systemets sobra rutnät i alla fall. Istället finns det fem delar, Makt, Eld, Hantverk, Skönhet och Jord, med mängder av spretiga underkapitel, och jag kan inte för mitt liv reda ut vad det är för struktur han egentligen tänkt sig. En fyra hundra sidor lång och vindlande essä?
Någonstans där börjar jag tröttna. Det pojkaktiga engagemanget som charmat mig först börjar gå mig på nerverna. Alla grundämnen – i synnerhet de som konstruerats i laboratorier och bara existerat i några sekunder – är faktiskt inte superintressanta. När Aldersey-Williams till slut vallfärdar till Ytterby gruva utanför Stockholm och ger en nästan löjeväckande, idoldyrkansskimrande skildring av de jordnära, ödmjuka svenska vetenskapsmännen som upptäckt så exceptionellt många grundämnen (19 stycken, faktiskt; inte för att jag hört talas om något av dem), ja, då skruvar jag på mig där i läsfåtöljen.
Och när han på sluttampen gnäller över att det blivit så svårt att få fatt i kemikalier till de ”egna blygsamma” experimenten, att ingen ”intresserar sig längre för kemins hjältar och hjältinnor”, att kemikalier blivit ”något som man ska vara rädd för, och de som man absolut måste ha förvarar man under diskbänken. (Ja, de kallas ’kemikalier’ – precis som om inte diskbänken och dess innehåll också vore kemikalier.)” – okej, i det sista där har han onekligen en poäng – och får mig att känna som om man måste välja sida mellan, säg, Katarina Johanssons vardagsnära ”PK”-kemi och hans egen tanklösa pojkrumsinställning, ja, i så fall väljer jag faktiskt Johanssons linje.
Publicerad: 2013-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-19 18:45
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).