Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti. Men att se hans ryske motsvarighet berätta om att han på sin fritid gillar att dammsuga samtidigt som han lyssnar på Abba jättehögt skulle för den ryska allmänheten te sig minst lika märkligt. Jag tippar att det heller inte skulle locka några nya väljarströmmar till hans parti Enade Ryssland.

Hur genuina deras respektive intressen är kan jag inte svara på. Att det i båda fallen däremot är del i en uttänkt strategi som skall marknadsföra dem som personer framstår däremot som ganska självklart. I Putins fall hade jag med läsningen av Masha Gessens Mannen utan ansikte hoppats på att komma lite närmare (macho)mannen Putin, men just det är nog den enda del som gör mig lite besviken. Mannen utan ansikte handlar inte så mycket om personen Putin som om Putins Ryssland. Här får man istället en insiktsfull redogörelse av hur det på nittiotalet förhållandevis demokratiska Ryssland efter tolv år under Putins ledning förändrats till det auktoritära Ryssland, hur systemet steg för steg återgått till någon slags skendemokrati av sovjetiskt snitt.

Det är utan tvekan en skrämmande utveckling som Gessens förmedlar. För just när de demokratiska inskränkningarna sker med små, men målmedvetna steg så faller tankarna inte bara mot det i sammanhanget givna Sovjetunionen utan stundtals också mot Tyskland 1933, även om dess slutmål givetvis inte ska jämföras. Medier tystas eller tas över, vallagar ändras för att gynna det egna partiet och en gemensam, enande fiende skapas. Kriget i Tjetjenien startade ju redan under nittiotalet men under Putineran flyttas frontlinjerna fram till själva Ryssland, med terroristattacker vilka skoningslöst slås ned med i bästa fall onödig blodsutgjutelse och i värsta fall med direkt inblandning från de egna myndigheterna.

De köttben som kastas till befolkningen för att acceptera en återgång till ett mer totalitärt styre kan man även se tyska trettiotalsparalleller till: En ekonomisk utveckling (genom stigande oljepris), en känsla av att Rysslands nationella ära är återställd efter att förlorat sin supermaktsställning och en allmän uppfattning av att stabilitet återställts efter en kaotisk men demokratisk mellanera. Nej, det är ingen smickrande bild av Putins Ryssland (ett ord som kan tolkas bokstavligt då han enligt författaren har väldigt svårt på att skilja på vad som är hans och vad som är Rysslands enligt det gamla Le estat cest moi-konceptet) som målas upp.

Som läsare får vi följa Putin, hur han växer upp under ganska knappa förhållanden i Leningrad. Hur han startar som skoltrött ligist men sen lägger manken till för att läsa juridik på prestigefyllda Leningrad-universitetet med sikte på en karriär i KGB. Hur han antas dit men under hela Sovjeteran har en ganska undanskymd plats för att efter fallet stiga upp som en maktfaktor och sedan, som en för allmänheten okänd person av Jeltsin bli utsedd till efterträdare och på nittonhundratalets allra sista timmar ta över som president. Man får följa hur en person som blev Jeltsins gunstling lite tack vare sin personliga anspråkslöshet sedan snabbt ändras och tar för sig av det, även om hans primära drivkraft mest verkar vara själva makten i sig.

Den enda ideologi som kan skönjas är mest en form av lojalitet mot KGB vilken också enligt författaren agerar rollmodell för hur hans Ryssland skall stöpas. Med tjänster och gentjänster gynnas vissa medan de som sticker upp, oavsett om de är oligarker som inte kan hålla tassarna från politiken eller om det är journalister eller opposionella oskadliggörs. Samtidigt är hans kronologi en ren karriärsbeskrivning och man kommer aldrig nära personen Putin, som ju givetvis inte medverkar med intervjuer.

Som läsare dras man givetvis med i den rakt igenom negativa bild som målas upp av såväl Putin som det moderna Ryssland han skapat. Gessens text är uppbyggd med utförliga fotnoter men det är ändå ett politiskt verk där hon förvisso inte döljer sitt förakt för sin statschef eller syfte med boken. Mycket av det som skett i Ryssland har ju också skett i den internationella medieskuggan och även om delarna inte är okända så finns det ett stort värde i att få dem uppstaplade på varandra för att utifrån delarna skapa ett mönster. Utåt sett så upplever man ju ändå Putin som en förhållandevis normal statschef, om än med ett machoideal som inte haft sin jämförelse sedan första Dirty Harry-filmen hade premiär.

Att det är en engagerande författare som skriver går inte att ta miste på. Gessen vill nå ut och visa upp den Putin som hon och hennes journalistkollegor och demokratikämpar möter men som vi utanför Ryssland till stor del missar. Skulle det visa sig att vissa delar är överdrivna så är ändå helheten skrämmande nog. För det handlar ju om ett av våra grannländer och om en person som just exakt samma dag som dessa rader skrivs, för tredje gången klivit ut ur de överdimensionerade gulddörrarna i Kreml för att för tredje gången svära presidenteden och spås behålla det ämbetet till 2024. Därför är Mannen utan ansikte en synnerligen angelägen bok.