Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789129680133 |
Sidor | 192 |
På sätt och vis är Utan titel en av de smartaste titlarna jag träffat på. Jag gillar dem korta, men tyckte först att just denna var trist. Och lite tråkig. Fast det var innan jag började läsa och förstod att det var just det som var grejen. Att haja till vid något som först verkar tråkigt, men är just så vackert, friktionsfullt och komplicerat som livet är. Detta är en bok med titel. Den handlar om en person som just befinner sig i åldern jag själv erkände som den magiska porten. Då jag drog på mig Converse med betydelsefulla ord skrivna med kulspets på. Då jag erkände mig, kanske inte helt, men nästan som vuxen. Då jag plötsligt ville sitta med kaffeochmjölk och prata om livet med min kompis Kristofer efter skolan.
I boken står huvudpersonen just på den där tröskeln och väger. Det är tre år sedan hennes mamma dog och jag känner igen mig från min egen modersförlust i känslan av ett minne som börjar blekna, och viljan och behovet av att börja fatta sina egna beslut. Hon dras med en gammal punkarfarsa som inget mer vill än att hon ska skrika och peka finger åt hela skiten, men hur gör man revolt mot någon som redan är revolten? Hur är man barn till någon som inte riktigt kan bemöta en pastellfärgad, tyst protest?
Om förväntningar och om en tid som är mitt emellan något som var att vara barn och att sedan bli vuxen. Om att ha samma färg som bakgrunden, men att inneha alla dess nyanser och toner.
Jag tycker om Utan titel för att den försöker fånga en tonåring som oftast inte kommer till tals i böckerna. Den vanliga tjejen (är någon verkligen vanlig?) men utan att måla henne in i ett hörn. Det är också just det som tillslut börjar skava. Som att författaren jobbar så stilistiskt med berättelsens anonymitet och allmängiltighet att huvudpersonen till slut blir anonym. Och bikaraktärerna också till viss del. De hade alla kunnat träda fram, men lyckas inte riktigt göra det. Som om det skulle vara författarens rädsla att lämna det allmäna och titellösa. Eller så är det min rädsla att anamma den?
Huvudkaraktären möter en könsöverskridande 12åring under förbjudna turer till Tanto och hemliga bloss i skydd av ett buskage. Vår huvudkaraktär finner någon med detta hemliga och trasiga gemensamt med henne, men sedan? Fadern, som förlorat sin älskade i lungcancer och jobbar med sorgen och med sig själv. Men sedan då? Jag når inte riktigt in i huvudpersonens sorgeprocess som just står i begrepp att bli till varm saknad där smärta tidigare suttit.
Trots detta är det en viktig bok, eftersom den primärt inte handlar om att hångla eller inte hångla. Om att knulla eller inte knulla. Den handlar inte om hästar och inte om att vara utanför. Den handlar om att vara. Om att inte ha någon mamma och att försöka förstå att man har sig själv. Även om jag efter avslutad läsning känner att jag saknar något så är jag ändå helt ärligt glad. Jag tänker rekommendera den här boken till min systerdotter som också står där på tröskeln. Jag tänker säga åt henne att läsa Utan titel eftersom den fyller ett viktigt litterärt syfte. Min systerdotter är också dotter till en gammal punkare, och hon behöver också fatta hur man är; Att det är sin egen revolution man måste starta.
Publicerad: 2012-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-13 20:26
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).