Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789100125341 |
Sidor | 501 |
Det är en kulturgärning av rang som Carina Burman utfört genom att skriva den djuplodande biografin Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap. Som den forskare hon är, låter hon en diger notapparat texten igenom hänvisa till en källförteckning på tolv sidor. Märkligt nog har det tidigare, under de senaste 70 åren, inte skrivits någon biografi som enbart handlat om Gösta Ekman den äldre. 1928 utkom Ekmans självbiografi Den tänkande August och hans son Hasse Ekman gav ut en bok om pappan 1938 med titeln Gösta Ekman. 1942 utkom vännen och kompanjonen Per Lindbergs bok Gösta Ekman. Skådespelaren och människan. Bengt Forslunds bok Från Gösta Ekman till Gösta Ekman är från 1982, men den handlar om alla tre Ekman: far, son och sonson. Trots Gösta Ekmans storhet inom teater och film är Sverige alltså ett så litet land att en biografi, skriven i modern tid, om en av våra allra största kan dröja länge eller ännu värre – om det hade velat sig illa, kanske aldrig hade blivit skriven.
Gösta Ekman föddes i Stockholm 1890. Tidigt började han intressera sig för teater. Redan som 14-åring flyttade han hemifrån för att arbeta. På fritiden såg han teater, bland annat på Svenska Teatern, som låg på Blasieholmen, och redan vid denna ålder spelade han amatörteater bland annat tillsammans med sin kompis Karl Gerhard. Dessutom tog han lektioner i vältalighet hos sin idol skådespelaren Anders de Wahl. Detta ledde till att han snart började lära känna teaterfolk. Burman skriver om hur Gösta Ekman fick sitt första riktiga engagemang:
Så fort han fick chansen gick han till Feiths konditori på Strandvägen, som var alla skådespelares favorittillhåll. Karl Gerhard berättar om hur han själv försökte dela dramatenelevernas frukost, vilket ibland lyckades – om smygätandet skedde i sällskap med Gösta Ekman framgår dock inte. Genom att ständigt synas på samma ställe blev Gösta bekant med Christian Schröder, som var anställd på Oscars och bara några år äldre. En dag i början av mars 1908 sprang de ihop på Feiths. Schröder ropade till sig Gösta: ”Ni vill ju till teatern [...]. Varför går ni icke upp och provsjunger? Försök komma med till Helsingfors. Vi söker folk dit.”
Detta berättar Gösta Ekman i sin självbiografi. Efter två provsjungningar skrev han kontrakt för sommarturné i Helsingfors, men kunde börja direkt på Oscars och uppträda som korist och ”dansherre” i Glada Änkan. Från och med detta var teatern hans yrke. Och teatern blev hans livs passion för vilken han offrade mycket: pengar, hälsan och slutligen sitt liv.
”Lagom blev aldrig hans ord”, skriver Carina Burman. Gösta Ekman var narkoman både på kokain och på arbete. Kokainet hade han börjat missbruka i Berlin då han spelade in stumfilmen Faust i regi av Friedrich Wilhelm Murnau. Och arbete hade han utan uppehåll, eftersom han var så uppskattad, så skicklig i sitt skådespeleri, så vacker, rolig, charmerande och så väldigt ambitiös i sina rolltolkningar. Ekman var en förvandlingens och improvisationens mästare. Han gick djupt in i sina roller, förberedde sig noga, kroppsspråket var ytterst viktigt för honom. Dessutom spelade han både komedi och tragedi lika bra och var en framgångsrik filmskådespelare. Hans skönhet skulle heller aldrig upphöra att fascinera publiken. Han förlorade den aldrig riktigt heller, eftersom han bara blev 47 år gammal.
Allra viktigast för Gösta när det gällde skådespeleriet var glädjen. Det skulle inte vara roligt ibland, utan varje gång. Annars blev det ”jag-vill-ha-påökt-och-bra-pension-teater. Det är det värsta som finns.” Här citerar jag Burmans citat. Gösta Ekman gjorde även grammofoninspelningar. I filmen För hennes skull, som var den första tal- och musikfilmen som i sin helhet spelades in i Sverige, hade han naturligtvis huvudrollen. Dessutom regisserade han, både film och teater, och var under en period teaterdirektör. Han var länge den störste inom svensk teater och film. Han blev en riktig stjärna helt utan hjälp av televisionen, som ju kom i gång i Sverige först nästan 20 år efter hans bortgång.
Publiken jublar nästan genomgående i Burmans bok. Det kan vara recensenter, som ibland inte är helt nöjda. Gösta Ekman var älskad av både män och kvinnor, och han var gång på gång förstasidesstoff i tidningarna. Ekman var gift och hade en son, men hans förmodade bisexualitet omnämns till och från, även om det inte verkar finnas fullt konkreta ”bevis” på att Ekman hade något kärleksförhållande med en man, eller kunskap om vem denne i så fall var. Biografin är på så sätt lik en avhandling. Utan konkret källa, kan man inte fullt säkerställa något. Och det är bra, på så sätt känner man sig ganska säker på att författaren aldrig drar för snabba slutsatser i boken.
Vi som lever nu kan bara få uppleva Gösta Ekman som filmskådespelare. Ingen teaterföreställning har blivit filmad. Dock har en teaterföreställning blivit filmatiserad, det gäller Kanske en diktare. Men det är en annan sak, även om man väl kanske kan få en viss förståelse för hur det kunde ha tett sig live på scenen.
Mycket positivt kan säga om denna biografi. Trots detta har jag följande anmärkningar. Fotografier av Gösta Ekman beskrivs ibland utförligt, utan att de finns med i boken. Inget av fotografierna i boken (bortsett från det på bokomslaget) är heller tryckt på finare blankt papper, vilket skulle göra bättre rättvisa åt samtliga bilder. Det är billigare förstås med denna enklare bildframställning på samma typ av papper som texten är tryckt på. Men det här är en biografi som handlar om teater- och filmkonst, som ju bygger mycket på det synliga, inte minst när det gäller Gösta Ekman, som delvis var känd och uppskattad för just sitt utseende och sin speciella förmåga att förvandla det i sin skådespelarutövning. Det är gåtfullt att en så ambitiöst upplagd bok inte kunnat illustreras på ett mer påkostat sätt av förlaget. Kortsiktigt tänkande, vill jag kalla det. Boken behöver även en extra korrekturläsning. Något att tänka på till nästa upplaga.
Men annars, missa inte denna biografi! En hel tidsepok tillrar fram inför läsarens inre. Och ja, det hade varit fint att ha en fungerande tidsmaskin. Att till exempel få sitta där 1934, mitt i det rusiga publikhavet på Vasateatern i Stockholm, när Gösta Ekman spelade Hamlet. Till premiären hade det till och med sålts ståbiljetter.
Publicerad: 2011-10-25 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-22 08:44
9 kommentarer
Hon är bra på det Burman, att genom att porträttera en person beskriva en hel tidsepok
#
Hälsning från Twitter, Carina Burman undrar vilka korrekturfel som avses?!
#
Roligt med kommentar från författaren. Tack!
De fel jag hittat finns på sid. 341: paradvåningen, sid. 373: Denne, sid 377: var, sid. 409: samarbetet.
#
Fyra stycken – inte mycket på 500 sidor!
#
håller med dig Carina om att fyra korrfel på 500 sidor inte är mycket. men tyvärr är det ju så med korrfel att dom stör läsningen väldigt mycket. och jag upplever generellt en stor försämring i korrekturen de senare åren. själv tycker jag att det från förlagets sida känns ganska oengagerat gentemot författaren som oftast jobbat med sin bok under flera år. vad tänker ni andra?
#
Jag upptäcker aldrig sådana typ av fel när jag läser. Vad beror de på?
#
Verkar skönt att inte se korrfel… Jag tycker jag ser dem väldigt ofta nu, kanske blir det så när man läser (och korrläser inte minst) många texter.
Tror det är väldigt naturligt att några korrfel kommer med i texter, det vet man ju själv hur svårt det är att se sina egna fel i det man skrivit. Det är därför man behöver någon (kanske allra helst några) som läser igenom en text/bok bara med tanke på att kolla efter fel, utan att egentligen vilja åt innehållet. Det är rätt krävande läsning, kanske är det något som dras ner på när man vill kapa kostnader vid bokutgivning. är ju inte heller bara stavfel som ska kollas efter, också avstavning, skiljetecken, meningsbyggnad kan behöva fixas. Men det är värt det, personlingen tycker jag precis som Emelie att korrfel stör läsningen mycket och att man får ett mycket bättre intryck av en bok som inte innhåller korrfel.
#
Apropå Feiths konditori på Strandvägen 1, filmade Gösta Ekmans son Hasse Ekman byggnaden där Feiths kafé en gång låg. I början av Hasses film Banketten från 1948, panorerar kameran från Dramaten förbi den magiska platsen där Gösta Ekman ofta vistades.
#
Nu äntligen går det återigen (i alla fall nästan) att besöka Feiths konditori. I samma lokaler som Feiths fanns 1904-1934 http://sv.wikipedia.org/wiki/Feiths_konditori finns nu den nyöppnade restaurangen Strandvägen 1. Jag har redan bokat bord.
#
Kommentera eller pinga (trackback).