Vart har egentligen ideologierna tagit vägen? Ni vet, de stora systemen av sammanhängande, politiska tankar, de som byggde på grundläggande föreställningar om människans natur, om vad som var rätt och fel?

Jag vet att det är ett bra tag sedan ideologierna förklarades döda (någonstans kring Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning). Kanske är det bara jag som är efterbliven eller en smula otidsenligt uppfostrad. Men när Lars Henriksson i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört, lyfter fram – inte för att han är något fan, precis – Margaret Thatchers gamla devis There Is No Alternative, så känns det som nutiden på pricken. Här finns inte ett ifrågasättande som inte kan avfärdas med något diffust argument om att ta ekonomiskt ansvar.

Och, missförstå mig rätt, ansvar är viktigt. Jag bara önskar att någon ville diskutera vad de egentligen menar med det.

I Tänk grönt. 21 texter om framtiden skriver mestadels miljöpartister om vad man i högsta grad skulle kunna kalla ansvar. Om ansvaret gentemot våra medmänniskor, mot jordens befolkning och mot kommande generationer. Om vad som egentligen är en grön ideologi.

Tänk grönt innehåller inget sammanhängande program av konkreta politiska förslag. Det är heller inte syftet med antologin. Den vill inspirera och skapa debatt. Därmed håller den sig också ofta på ett halvabstrakt plan där det är ganska lätt att både bli inspirerad och att hålla med, på gott och ont.

Miljöpartiet har alltid fascinerat mig lite med sin vägran att placera in sig på den politiska höger-vänster-skalan. För mig står den gröna ideologin för en klar vänsterliberalism, för människors rättigheter och friheter framför kortsiktiga vinstintressen, och för behovet att begränsa exploateringen av både människor och miljö. En samlad rödgrön opposition verkar då närmast självklart – det är ju bara långt ifrån alltid kontrahenterna själva håller med om det.

Delvis har det nog med historiska erfarenheter att göra. I Torbjörn Nilssons Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval står Maria Wetterstrand inför socialdemokratin som inför Tove Janssons stora, obegripliga hav. I Per Gahrtons historieskrivning i Tänk grönt tycks sossarna på något mystiskt sätt stå med ett ben i stalinismen och ett i marknadsliberalismen.

Här finns å andra sidan tillväxtkritiken som saknas i den traditionella vänstern. Bland andra Christer Sanne, vars fina Keynes barnbarn driver tesen att vi borde arbeta mindre och finns recenserad här sedan tidigare, är med och bidrar. Mikaela Valtersson och Yvonne Ruwaida skriver vettigare om migration än man ofta hör i debatterna nu för tiden – med utgångspunkten att människor är en tillgång snarare än ett problem.

Att människor själva ska få bestämma hur de vill leva, var, med vem och under vilka former, är närmast en grundton i antologin. Att det också finns en konflikt – som Wetterstrand formulerar det: ”Frågan är var gränsen går för den som vill kombinera politisk styrning med att samtidigt värna människors frihet.” – slarvas möjligen bort en smula.

I slutänden handlar det mycket om väldigt medelklassiga friheter, att välja rätt miljöbil, rätt välfärdstjänster eller rätt skola för sina barn. Människor som inte köper ny bil, inte har möjlighet att skjutsa mellan något överflöd av friskolor, och så vidare, blir märkligt osynliga.

Om oppositionen ska kunna vara ett trovärdigt och sammanhängande alternativ så måste man nog förena den där vänsterliberalismen med både ekologisk hållbarhet och ett mer problematiserat rättvisebegrepp à klassisk vänster. Tankarna finns nog där, i stort sett. Frågan är om också människorna kan mötas?