En gång skulle jag vidga mina vyer och kanske lära något nytt genom att läsa en genre jag annars sällan väljer. Med kriminalromanen Ares tecken vill författarduon Buthler Öhrlund berätta om patospolisen med det knallhårda namnet Jacob Colt och dennes arbete med en hatbrottshärva i ett februarimulet Stockholm. Av denna kan man lära sig följande:
Homosexuella kan vara både snälla lärare och onda hockeytränande pedofiler.
En åklagare som är feminist och förblindad av politisk korrekthet är ofta ett hinder i arbetet för skipad rättvisa.
Äldre missbrukare heter saker som Jimmy, Skruven, Mackan och Tjången och använder uttrycket ”Håll truten.”
Poliser borde ha friare händer i sitt arbete och kunna följa sin intuition utan att belastas av massa jobbiga ”lagar”.
Porträttering av invandrarungdomar blir inte per definition levande bara för att författaren kryddar med ett sociolektiskt standardvokabulär om homies som chillar i hooden etcetera.
När mord begås impulsivt av amatörer är det inte spännande att följa polisarbetet kring dem, eftersom att sannolikheten att den skyldige ska hittas är så hög att utfallet är givet.
Internet är hemskt. Vem som helst kan ju lägga upp vad som helst.
Hursomhelst kämpar Colt mot en hemsida med namnet dunkabögar.nu (nej, den finns inte på riktigt). Utifrån ett användargenererat galleri av måltavlor uppmanas besökaren att ge sig på de uthängda, vilket genererar en våg av hatbrott över landet. Att den operativa elakheten i berättelsen har formen av en ond hemsida är den enda innovationen i en annars stelbent, slappt sammanhållen och gravt lättförglömlig kriminalhistoria.
Publicerad: 2010-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 18:45
En kommentar
Bra recension och skön sammanfattning av bokens budskap! Uppfriskande med ett riktigt lågt betyg, tycker det sker lite för sällan här även när recensenter sågar böcker i texten.
#
Kommentera eller pinga (trackback).