ISBN | 9901100690 |
---|---|
Sidor | 244 |
Översättare | Nils Holmberg |
Näst Nya testamentet är förmodligen Charles Dickens En julsaga – eller som den lite ovant men fullt korrekt fått heta i den här översättningen, En julsång på prosa – världens mest kända och älskade julberättelse.
Sedan den först publicerades 1843 har A Christmas Carol in Prose. Being a Ghost Story of Christmas tryckts om, tolkats, blivit radio, filmer, teve, teater, musikaler, operor; den har animerats, parodierats, fått uppföljare och skrivits om ur nya vinklar i det oändliga. Det finns förmodligen inte en populärkulturell ikon, åtminstone inte ur barnkultursfären, som inte gjort någon variant av En julsaga. Den här julen sällar sig bland andra Jim Carrey till den långa lista över skådespelare och figurer som gjort huvudrollen Scrooge – däribland Laurence Olivier, Orson Welles, Bill Murray, Rowan Atkinson, Tori Spelling, Joakim von Anka, Fred Flinta och Barbie – och naturligtvis kommer också zombie-tappningen I Am Scrooge: A Zombie Story for Christmas.
Så kan det finnas någon anledning att alls orka bry sig om denna uttjatade historia? Nå, jag säger ingenting om Barbie- eller zombie-versionen, men som Dickens originalberättelse? Alla gånger.
Trots att jag aldrig läst den förut och ändå vet exakt, i detalj vad som ska hända, så är En julsång på prosa en upplevelse. Dickens är satirisk, melodramatisk och politisk i ljuvlig blandning och jag både skrattar högt, gråter som en fontän och går och klurar på budskapet efteråt.
Jag älskar den här skamlöst moraliska 1800-talsstilen – ja, de flesta modernare författare skulle väl skämmas att så uppenbart vilja något med sin text – och jag älskar den här mysiga engelska humorn. Dickens målar stora känslor med breda penslar, men han är så finurlig och varmhjärtad att man gladeligen låter bristen på finare nyanser passera.
Förutom En julsång på prosa innehåller Julberättelser också Klockorna och Syrsan vid härden, två av Dickens egna ”uppföljare” på succén med En julsång. Av dessa är Syrsan vid härden en trivsam komedi om osäkerhet och förtroende, medan Klockorna är lite väl lik sin föregångare. Här är det istället för den rike Scrooge ett fattigt stadsbud som låter sig nedslås av överklassens förakt och orättvisa – och de fina herrarnas tomma retorik och kunskapsmissbruk är betydligt mer skruvat är några övernaturliga inslag – och blir tillrättavisad av kyrkklockornas andar, som visar honom hur illa det kan gå om han ger upp.
Starkast är Klockorna i sina brutala bilder av arbetarklassens hopplösa villkor och överklassens dumdryga förtryck. Här blir Dickens, vars egna erfarenheter av barnarbete och skarpa iakttagelser som journalist inte sällan hamnade i konflikt med hans hemmahörande i medelklasskulturen, ovanligt politiskt radikal när han låter sin huvudperson formulera sensmoralen:
Tiden är mogen att skipa rättvisa och att låta en stormflod en dag dränka eller sopa bort som vissna löv alla våra förtryckare och tyranner. Jag ser det komma. Jag vet att vi måste hoppas och tro, aldrig tvivla på oss själva, aldrig tvivla på det goda hos andra människor.
Visst finns det betydligt mer av tro och hopp, kärlek och vänskap i de tre små julberättelserna än av uppror och revolution. Men blicken för de sociala orättvisorna finns otvivelaktigt där hela tiden. Och även om vi inte har fattigdom och lidande fullt lika konkret på vår tröskel som Scrooge har i 1800-talets London, även om vi inte gärna uttrycker vårt ointresse lika ohämmat som han, så finns här kanske ett moraliskt budskap som är giltigt även in i vår tid.
Jag bidrar till att upprätthålla de allmänna inrättningar som jag nämnde [fängelser, fattighus och trampkvarnar], de kostar mycket pengar, och de som inte har några får vända sig dit.
- Det finns många som inte kan vända sig dit, och många skulle för resten hellre dö än att göra det.
- Om de hellre vill dö så är det bäst att de gör det för att minska överbefolkningen, sade Scrooge. [---] Det räcker med att man sköter sina egna affärer och inte lägger sig i andras. Jag har fullt upp av mitt eget.
Ändå är det inga högtravande politiska principer som förändrar Scrooge. Julens andar kommer inte dragande med några teorier. De visar den modernt isolerade och specialiserade gamle mannen människor, med alla sina egenheter och behov. Dickens önskar i förordet läsarna att hans berättelse ska ”spöka hemtrevligt i deras hus”. När han på samma lite paradoxala sätt kombinerar mysig saga med politisk indignation, ja, då blir kontentan också just medmänsklighet.
Publicerad: 2009-12-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 21:50
En kommentar
[...] D utan att nämna Charles Dickens. Han har skrivit så mycket, men i mina bokhyllor hittar jag bara Julberättelser. Inte så bara, det, trots att boken är ganska tunn. En julsaga är väl den mest kända av dessa [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).