Armand V är fotnoterna till en roman som inte har skrivits. Eller inte har ”grävts upp”. Dag Solstad redogör för en lite metafysisk litteratursyn där romanen är någonting som någon annan har skrivit, som författaren ”gräver upp”. Där uppe, någonstans där vi inte kan se den, finns den verkliga romanen som Dag Solstad här skriver fotnoter till.

Gott så.

Formexperimentet Armand V är inte så kvävande för romanen Armand V, den roman som jag ju faktiskt håller i mina händer när jag läser boken, som man skulle kunna tro. Det ger Dag Solstad utrymme att beskriva en syn på romanen som bitvis är ganska kittlande. Samtidigt som fotnoterna ibland är komiska. Som när författaren i slutet av boken kommer på sig med ett ”fel”.

I en tidigare fotnot, för längesen, slår det mig, står det att denna bok utspelar sig i Oslo, i utlandet, på högfjället och under en resa till havs. Nu får jag bara fastslå: I denna bok ägde det inte rum nån resa till havs.

Armand V är en åldrande norsk diplomat som nått ända fram till karriärens höjd, ambassadörposten i London. På vägen har han kvävt sin ungdoms uppror och gått igenom ett par äktenskap, alienerat sin son och vad det verkar utvecklat en ansträngd relation till mänsklig kommunikation, han behärskar bara diplomatins återhållna språk utan passioner och skarpa kanter.

Romanen börjar med att Armand får för sig att besöka sin son, som han sällan träffar. Det är också relationen mellan far och son som blir berättelsens ram. Ganska snart tvingas Armand ta ansvar för sina val och sitt beteende mot sin son, som får stora konsekvenser. Den infekterade och skuldtyngda relationen mellan far och son är ett av Dag Solstads återkommande teman. Han behandlar det med en återhållsamhet i känslor men med ett språk som låter ana den ömhet som ambassadören har gentemot sin son.

Det är lätt att bara se Armand V som en slags tankeroman, där litteraturen med stort L har företräde för berättandet. Det är också en roman som manar till tanke på formen, som kanske ger mest till den som tycker att vår syn på hur en roman ska se ut är en norm som ska utmanas. Men Armand V är också underhållning och en historia om svikna ideal och skuld. För att vara en slags ”antiroman” är Armand V en engagerande berättelse.