Varje gång jag öppnar en bok är det med förhoppning om den där världen att försvinna i. Den där världen som förtrollar och fascinerar och får den verkliga världen att försvinna. För mig handlar det om trovärdigheten i boken om jag ska lyckas försvinna i den, jag måste kunna lita på att det går till just så som boken säger att det går till. Och det gör jag när jag läser Incestens hus. Det är den där känslan av att tro på vartenda ord som står på sidorna. Att det är en värld och att jag får leva i den.

Skivan var repig, sången bruten. Bitarna skar in i våra fötter. Det var gryning och hon var förlorad. Jag satte tillbaka husen vid vägen, ställde upp telefonstolparna längs floden och vildkatterna som sprang över gatan. Jag ställde tillbaka kullarna. Vägen ringlade ur min mun likt ett sammetsband – den låg där ormlikt. Husen öppnade sina ögon. Nyckelhålet hade en ironisk båge, som ett frågetecken. En kvinnas mun.

Mest fascineras jag av orden. Det är ett språk att försvinna i, att älska i, att färdas i. Det liknar inget annat språk jag läst. Det är kompakt och bångstyrigt oväntat. Ändå har jag inga problem med att läsa det eftersom det aldrig känns konstruerat eller tillgjort. Därför kan jag bara konstatera att Helena Eriksson och Helena Fagertun har gjort ett strålande arbete med översättningen av denna Anaïs Nins debut från 1936.

Flöjters klagan, vindens dubbla sång genom våra tunna ben, de ben vars knakningar tedde sig avlägsna i vårt minne när på dunbäddar vår ömsesidiga dyrkan övergick i lust.

Nin är främst känd för sina dagböcker som är publicerade i 7 volymer som avhandlar åren 1931 till 1974, samt för sina erotiska noveller. Den här boken som kom före allt det behandlar samma ämnen som Nin återkommer till under hela sitt författarskap.

Jag var olik alla män, och mig själv, men i dig ser jag den del av mig som är du. Jag känner dig inom mig; jag känner hur min egen röst blir djupare, som om jag insöp dig och varje tråd av likhet lötts ihop och man inte längre kan se skarven.

Den erotiska underton som finns i Incestens hus upplever jag som lockande, den blir aldrig obehaglig eller besvärande. Jag upplever bilder, känslor, ord, där finns inga handlingar, inga karaktärer, bara namn och utseenden som byts av, förändras, fortsätter. Jag sveps med, tappar kontrollen, känner. Och jag älskar det. Allt som ryms på dessa intensiva sidor lägger sig utanpå min hud, gör mig mottaglig. Får mig att finnas till. Berättigar min existens.

Incestens hus är 44 sidor kort och det är för kort. Översättarnas efterord lindrar saknaden lite men inte tillräckligt för jag vill ha mer.