Mina anteckningar: oscillera, sökandet, konstruktion, jaget är diskursberoende, jag var – jag blir. Hur skulle du skriva om dig själv? Om ditt liv vore en genre, vilken vore det då? Ett lappverk.

Arne Melberg inleder boken Självskrivet med att berätta hur han i alla år undervisat litteraturstudenter att skilja på författaren och verket. Författaren är död, som kanske bekant är. I Självskrivet gör han upp med den uppfattningen och gör en djupdykning i självbiografier, dagböcker och romaner för att undersöka hur författare skriver (om) sig själva. En slags utredning av de litterära strategier som används i vad han kallar självframställningar. Det blir en resa såväl i litteraturhistoriens tecken, som i filosofins. För vem bestämmer egentligen över vem jag är? Vem bestämmer över sanningen? Och lögnen?

Mellan 1500-talets Montaigne och 2000-talets Martina Lowden drar Melberg en tidslinje som bjuder på både-och. Melberg menar nämligen att självframställningarna lär oss att tillvaron består av både-och: ”både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död”. Och, skulle jag vilja tillägga, både sanning och fiktion. Melberg undersöker också hur författarna använder självframställningen, varför man skriver om sig själv i litterär form.

Jag fastnar särskilt för avsnittet om Anaïs Nin som inte gick någonstans utan sin dagbok. Som skriver medan hon upplever, som gör litteratur av sitt liv, hon är litteratur. Och hur kan man sedan skilja mellan liv och litteratur? När börjar och slutar vad?

Självskrivet är intresseväckande och förvånansvärt lättläst, även om det underlättar för läsaren att ha vissa litteraturvetenskapliga termer i bagaget (själv fick jag slå upp oscillera i Svenska Akademiens ordlista: regelbundet svänga fram och tillbaka, pendla, darra). Är man intresserad av författares liv, eller hur de konstruerar sina liv, är Melbergs bok en riktigt bra ingång.