Våren har äntligen kommit till Norrland. Det ryktas om krokusar och solen värmer på kinderna. Jag läser Jorden snurrar bara framåt, Helena von Hofstens tredje bok. Det är en samlingsbok av von Hofstens blogginlägg, radiokrönikor, debattinlägg och anteckningar. Odaterade, utan källa. Texterna bara är, var och en för sig och tillsammans. För Jorden snurrar bara framåt går att doppa ner sig i, bitvis, eller läsas som ett sammanhang. Mönstret, och budskapet, utkristalliseras i avsnittet ”Någon dag när du har tid”. von Hofsten uppmanar till att samla på långsamma ögonblick, andas och dricka honungsmjölk som renar luftvägarna. Det är rätt tid att läsa sådant nu, när allt man vill är att ta långa promenader vid vatten, lyssna på fågelkvitter och glömma alla måsten.

Men detta är en allvarlig bok också. En bok om konsumtionssamhällets krav, ålderdom som längtar efter att leva, relationen mellan mor och dotter, mor och son. Vardagstankar växer till en kritik mot mobiltelefonpratande i bilköer, lediga dagar i shoppingcentrum. Karusellen.

Vissa avsnitt griper tag mer, jag vill veta mer. Jag vill veta mer om den nittioåriga fastern som väntar på en plats på ålderdomshemmet. Som vill träffa människor. Som inte vill äta mat ur hemtjänstens svarta låda, utan tillsammans med andra.

Samtidigt har jag svårt att svepas med. Jag kanske funderar för mycket. På äggskalsfärgade parasoller. Barn som är hemtama på egna hotellrum. Som lägger servetten i knäet. Jag funderar på hur olika det kan vara. Jag funderar på den bildade klassen som besöker moderna museer från skolåldern, där rosévin på terrassen är vardagsmat. Jag kanske funderar för mycket eftersom jag samtidigt har börjat läsa Aftonbladets omdebatterade Fattigbloggen. Och då skaver det lite när jag först tänker att detta är vardagsbetraktelser, och sedan, ja, kanske det, men vems vardag? Jag blir störd av min egen läsning.

Så läser jag vidare, fler avsnitt griper tag, får mig att humma.
Jag läser:

”Mamma, du tror fortfarande att jag är ett barn, jag är inte liten längre!”
Hård smäll i dörren, kylan faller in –

Jag läser:

Jag sorterar halvnoga – böcker ska inte sorteras för strikt – de dör då.

Och jag läser:

Det är lätt att glömma blankstegen.
För att de inte syns.
Det är lätt att glömma människor också, för att de inte syns.

Styrkan med Jorden snurrar bara framåt är vardagstankarna. De som säger mer än vid en första anblick. Och de som leder in på stickspår. Och som inspirerar. von Hofstens raka, samtidigt underfundiga språk lockar till funderingar. Lockar utåt och inåt. Inåt de egna tankarna, utåt hur världen egentligen ser ut. Men inte till köpstaden, utan till skogsdoft, lugn, eftertanke. Dags att leta efter krokusar.