När svartvita flugsnappare kommer till Sverige i maj varje år letar de reda på ett bo där de kan häcka och så tar de det, oavsett om det redan bor andra fåglar där. Detta fågelexempel använder Viveka Sjögren för att på ett kongenialt sätt beskriva en flyktingtillvaro. En liten fågel och hans familj blir utkörda ur hemmet av de svartvita, och tvingas ge sig av. Det är för farligt för att stanna, men den lilla fågeln och hans syskon kan inte flyga så det blir en mödosam färd. Och pappa var inte hemma när de blev utkörda, så honom förlorar familjen kontakten med.

I några få milda, varma färger och med fåglarna som päronformade blickpunkter på varje sida berättas såväl om konkreta händelser som om känslor som flyktingskapet innebär. Boken berättar i uppslag och använder med få, men effektiva, undantag en inre ram i bilden för att på olika sätt illustrera skeendet. Ibland är hela uppslaget inramat och fåglarna är små, ibland är ramen något man kan gå utanför, och på så sätt lämna den gamla världen bakom sig. På ett uppslag är ramen en väg där familjen fått sällskap av flera flyktingar, och fågelgrupperna som långsamt rör sig runt uppslaget illustrerar tydligt flyktingskapets till synes ändlösa vandring, utan början eller slut. Fåglarna är som sagt stiliserade, men hur mycket man kan visa bara genom hållningen eller genom den vita cirkel med en svart prick i som utgör fågelns öga framgår här med all tydlighet.

Den dagen tar upp otroligt svåra frågor, och tillåter sig också göra det på ett allvarligt sätt. Den väjer inte för döden eller förlusten, men redovisar dem på ett barns nyktra, rättframma sätt, så även när den talar om sorg som något man inte kan förstå men ändå beskriver den väldigt träffsäkert. Och slutet rymmer det hopp som nästan måste till i en barnbok, som behandlar ett tema som detta.