Bland det mest spännande som finns tycker jag är att iaktta framväxten av historien. Inte så mycket ”fred i vår tid” eller plan som flyger in i byggnader, som hur gemensamma bilder av vad olika perioder egentligen gått ut på sakta tar form. Den senaste tiden har det här pågått ganska intensivt kring 1990-talet och det är väl också därför jag rotat runt en hel del bland decenniets böcker, både de jag läste då och de jag inte hann läsa. Lika bra att pricka av nu, innan de där uppfattningarna är riktigt spikade, på något sätt.

Helen Zahavis Dirty weekend (En jävla helg) och särskilt då huvudpersonen Bella hör till de där 90-talsikonerna man nog skulle kunna sitta och googla hur länge som helst. Bella blev en sorts feministisk personifiering av ilskan efter 1980- och 90-talens backlash, ett förbannat utropstecken i frågan om vi egentligen kommit någonstans alls.

”Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon fått nog” börjar Zahavis roman. Och så himla mycket mer får vi aldrig veta om Bella. Bella är ”ingen särskild”, hon är vem som helst, en ganska trasig ung kvinna som mest vill vara i fred i sin lilla källarlägenhet i Brighton. Inte så mycket en hel person som en symbol, som resterna av en person, den renodlade uppgivna bägaren som slutligen rinner över.

För Bella får inte vara i fred. Hennes tillbakadragna tillvaro begränsas intill outhärdlighet av eskalerande trakasserier från en stalker på andra sidan gatan och en helg tar Bella tillbaka initiativet. Bytet blir jägare. Hon bryter sig in i sin plågoandes lägenhet och slår in hans huvud med en hammare. Det blir början på en hel liten mordturné i hämndens tecken. Inte ett svinigt karlkräk går säker för Bellas skoningslösa blick. Zahavis värld befolkas inte heller av något annat, så nog kan Bella hålla sig sysselsatt alltid.

En jävla helg är en skruvad mordfantasi. Den är inte alls ohumoristisk – även om knöligheten i översättningen av de uppenbart engelska uttrycken till svenska drar ner läsvärdet väsentligt – men den är väldigt, väldigt svart. Att karaktärerna närmast blir rent symboliska gör dem lite svårtillgängliga och i slutänden lämnar likhetstecknen mellan ett vedervärdigt manssamhälle som sådant och varenda enskilt exemplar en ganska obehaglig eftersmak.

Det måste väl medges att allför många kvinnor har de där erfarenheterna av karlar som eventuellt faktiskt förtjänar att få huvudet inslagna med hammare i sömnen. Bellas upplevelse av rättslöshet, av fredande och rättvisa som det man måste skapa själv eller helt enkelt undvara är skriande. Det är fortfarande svårt att föreställa sig en värld som saknar marknad för hämndfantasier som den här och En jävla helg kommer förmodligen att dyka upp i både nya och bättre versioner innan funktionen är överspelad. Att romanen, så här 17 år efter att den först kom ut, faktiskt känns ganska svartvit och bedagad är kanske ändå ett tecken i rätt riktning?