Få personer är så skickliga som Liv Strömquist på att integrerar debatt och folkbildning med sanslös humor. I debutalbumet – numera utgivet i utökad pocketupplaga – är det bara vid något enstaka tillfälle, som när en lång artikel om orgasmmytologi av Pia Laskar klipps in i den annars festliga ”Dåligt sex – en serie om manssamhället”, som den där balansen mellan fakta och konkret humor rubbas något. Det är å andra sidan en balans så lysande att jag knappt trott det var möjlig om jag inte råkat läsa efterföljande albumet Einsteins fru först.

De båda albumen har förstås en hel del gemensamma nämnare. ”Män som aldrig borde fått ha sex” – ”jag har bara en sak att säga till David Beckham: 50-talet ringde och de vill ha tillbaka sin kvinnosyn” – föregår tävlingen om historiens mest provocerande pojkvänner i Einsteins fru. Vår bisarra förkärlek för att hänvisa till djurens ”naturliga” beteende återkommer också, liksom kritiken mot media, nyimperialism och skönhetsideal. Inte för att något av dessa ämnen kan avhandlas för gott – eller mer lättillgängligt och underhållande än såhär.

Strömquist är sjukt skicklig på att använda diskrepansen mellan bild och bildtext, eller mellan pratbubbla och tankebubbla, och på att överlappa dem. Ofta visar hon på det fullkomligt triviala i debatter just genom att upprepa sig. Ursäkten att inte ha haft en riktig fadersfigur kommer till exempel igen i lite alla möjliga sammanhang, liksom TV4-galor som potentiell problemlösning (”Beväpna en egen arbetare i tredje världen!”).

Dessutom har hon alltid distans och humor nog att vrida kritiken ett litet varv till. I guiden till högerns humor står till exempel en moderat general med monokel och garvar ”HÖ HÖ HÖ Vänstern förökar sig genom delning”, medan en liten vänsterbrud (som möjligen skulle kunna vara tecknaren själv) protesterar ”Hallå! Vänstern är splittrad för att vi ifrågasätter saker, inte fogar oss i leden, och – till skillnad från högern – inte gillar att slicka auktoriteter i röven!!”. Och så konstaterar en liten pil mot vänstertjejen ”Har för tillfället glömt bort Stalin”.

Funderar man på var denna sällsynt förträffliga blandning av humor och politik kommer ifrån så klingar till exempel diskussionen om kungafamiljen och deras eventuella underhållningsvärde en hel del av Vilhelm Mobergs Därför är jag republikan. I ”Hundra år av höger – axplock ur högers historia” får bokbål av Utvandrarna till toner av ”Du gamla, du fria” vara med på ett hörn, och i ”Karl-Oskar & Kristina på 2000-talet” avslöjas hur Mobergs älskade invandrarkaraktärer skulle behandlats om de haft oturen att emigrera drygt hundra år senare.

Och om inte allt detta skulle vara nog avhandlas i Hundra procent fett även vad som hände i Guatemala medan du grillade banan vid lägerelden i scouterna, om man borde raka benen eller ej (”men hjälper det verkligen kvinnorna i offentliga sektorn om jag ligger här och ser ut som nån från Apornas planet?”), varför i helvete mammor kan göra tusen fel medan pappor bara behöver vara närvarande, vad Liv Strömquists oskuld har för koppling till EU-omröstningen, ”Tredje riket på Österlen”, myten om stenåldern och huruvida Woody Allen besitter lösningen på relationsproblemen.