Viktorianskt skir, vårdande och självuppoffrande. Så föreställer sig förmodligen de flesta, de som alls föreställer sig henne, Florence Nightingale. Som motsatsen till det man uttrycker när man säger, just det, ”hon är ingen Florence Nightingale, precis”.

Men är det någon som inte var någon sådan ikonisk Florence Nightingale så är det, menar Åsa Moberg, Florence Nightingale. Hennes bok om sjuksköterskeyrkets grundare har undertiteln ”Människan bakom myten” och hennes Nightingale är allt annat än skir och blodfattig.

Florence Nightingale var en smart, energisk och envis kvinna som med näbbar och klor stred för rätten till yrkesarbete när en kvinna av hennes samhällsklass bara förväntades sitta still och se söt ut. Hon kämpade för professionalisering av en mycket utsatt kvinnlig yrkesgrupp – dåtidens motsvarighet till sjuksköterskor hade ofta missbruksproblem och var mer eller mindre prostituerade – och för en bättre hälso- och sjukvård i allmänhet.

Hon gav sig iväg till Krim under brinnande krig för att styra upp sjukvården där och hon ådrog sig en kronisk febersjukdom som gjorde att hon tvingades hålla sig hemma i sovrummet resten av sin karriär (eller ”tvingades”: hon verkar ha varit ganska nöjd med att slippa undan de rigorösa sociala kraven och arbeta ostört). Därifrån fungerade hon emellertid utmärkt som organisatör, lobbyist och passionerad statistiker. Hon utarbetade utbildningsplaner och skolor, dirigerade utredningar och reformer, skrev rapporter och organiserade hela Indiens avloppssystem (naturligtvis utan att sätta sin fot i Indien).

Åsa Moberg skriver påläst, engagerat och engagerande om vad som bara kan beskrivas som en modernistisk förgrundsgestalt, en stark, effektiv feminist och humanist vars många hjärtefrågor känns förvånansvärt aktuella. Moberg är rent hälsosamt förbannad över ”patriarkatets kidnappning” och förminskandet av en så enormt cool dam som på många sätt mycket väl kunde stå som förebild ännu idag.