Det var med ganska höga förväntningar jag började läsa den amerikanska journalisten Norah Vincents reportage Förklädd till man: en kvinnas studie av männens värld. Så modigt att genomföra denna undersökning, att förklädd till man leva bland män för att uppleva det som alla kvinnor med all säkerhet funderat över: hur män bemöter och behandlar varandra och hur män bemöts av kvinnor.

Norah Vincent kunde naturligtvis inte uppleva hur det är att vara man på riktigt, men hon fick uppleva hur män blir bemötta. Ett av livets största mysterier är ju det varför en människa föds just till man och inte till kvinna och vice versa. Det finns aldrig något val. Och så mycket i människolivets och samhällets själva struktur handlar om vilket kön man(!) tillhör. Det gäller att ständigt på något sätt förhålla sig till andra människor och i detta ingår att registrera vilken könstillhörighet medmänniskorna har och medvetet eller omedvetet agera utifrån det.

Det går självklart att till viss del tänka sig in i hur det är att uppleva männens värld inifrån, men för att på ett påtagligt sätt förstå hur det är måste en kvinna ta steget fullt ut och leva en tid under förklädnad. Under 18 månaders tid undersökte Norah Vincent, förklädd till Ned, som hon kallade sig, några manliga världar. Hon blev del av ett bowlinggäng, hon besökte strippklubbar, dejtade kvinnor, hon bodde i ett munkkloster, arbetade som försäljare och deltog i ett mansläger.

Det är en intressant undersökning, eftersom den görs på ett nytt sätt. Och boken är sorglig, ibland verkligt beklämmande. Men tyvärr känns den inte så vetenskaplig som jag hade väntat mig. Det vill säga, Norah Vincent blandar in sitt eget privatliv för mycket. Hon representerar inte heller själv en genomsnittlig kvinna, eftersom hon är homosexuell. Det går inte att låta bli att tänka att undersökningen hade sett lite annorlunda ut, att en del saker har uppfattats på ett annat sätt av en heterosexuell kvinna. Detta sistnämnda är kanske inte så väldigt viktigt och undersökningen behöver naturligtvis inte heller vara helt saklig och neutral som en vetenskaplig rapport. Men det blir för mycket av en bekännelsebok för hennes själv. Hon berättar till exempel att hon är tillsammans med en del kvinnor som hon dejtar, efter det att hon avslöjat att hon egentligen är en kvinna. Man får veta sådant som inte tillför undersökningen något. Och när hon då och då använder ett vulgärt språk känns det också som sensationsmakeri, kanske för att hålla kvar läsare.

Det är heller inget gott betyg för boken att berättelsen blir som mest spännande varje gång det stora avslöjandet av hennes rätta identitet närmar sig och läsaren undrar hur männen och kvinnorna ska reagera när hon berättar att hon är kvinna. Det borde ju istället vara så att upplevelserna och upptäckterna hon har som kvinna utklädd till man i sig skulle vara de mest spännande.

Det bästa och mest givande finns i slutet av boken i hennes sammanfattande slutsatser. Och de kan, utan att jag avslöjar alltför mycket om hennes upplevelser, sammanfattas på så sätt att det var inte så bra att vara man som hon hade trott. Samhället, som det är uppbyggt, är varken bra för kvinnor eller för män. Norah Vincent trivdes heller aldrig riktigt som Ned, hon tyckte inte om att vara Ned. Därtill kom att hennes skuldkänslor växte för att ha lurat så många. Hennes upptäckt att så många män lider i sin mansroll gav henne en ovillkorlig empati för männen.

Som Ned kände hon sig mer hämmad och begränsad och hon avslutar boken med följande ord: "Själv kommer jag att stanna där jag befinner mig: lycklig, stolt, fri och glad på alla sätt över att jag är kvinna."