Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är över huvud taget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.

Valerie Solanas – innan hon blev föremål för Sara Stridsbergs fantastiska Drömfakulteten onekligen mest känd som den där knäppa bruden som sköt Andy Warhol – skräder inte orden i sin uppgörelse med manssamhället. SCUM utläses som bekant Society for Cutting Up Men.

”Vi kan läsa det bokstavligt”, skriver Sara Stridsberg i förordet. ”Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt.”

Jag läser John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna och när våldet från de tilltufsade tonårstjejerna eskalerar och slutar i massaker bland publiken på Allsång på Skansen så känns det just så: logiskt. Inte läskigt, inte extremt, utan bara just logiskt. En lätt förundran över att sådana saker inte händer lite då och då.

Det finns så mycket uppdämd kvinnlig ilska därute. Så mycket uppdämt hämndbehov.

Jag undrar om män – åtminstone vita, heterosexuella, blabla, ni vet, män – någonsin kan förstå det. Om det inte krävs i alla fall någon sorts minoritetserfarenhet (och jo, jag är medveten om att ”kvinnor” är den skummaste, fetaste ”minoritet” man kan tänka sig), någon sorts erfarenhet av att om och om igen bara bita ihop om maktlöshet, skam, rädsla, förnedring och ilska. Av att få veta att man är mindervärdig på så många olika subtila och fetstilta sätt att det är nästintill omöjligt att värja sig ifrån.

Jag önskar att jag hade läst den här boken som tonåring. Jag hade behövt den här boken som tonåring. Om jag någonsin får en dotter ska jag tills den behövs förvara den på ett säkert ställe för hennes räkning. Och jag kommer nog kika i den ibland också.

SCUM-manifestet är argsint, det är kompromisslöst och det är faktiskt ofta brutalt roligt också. På andra sidan den vitglödgade ilska finns en svart humor som värmer och peppar.

”Vi kan läsa det metaforiskt.” Stridsberg igen. ”Valerie hatar våldet. Våld är en helt manlig kvalitet i hennes begreppsvärld.” Själv har jag allvarligt talat svårare för att hon totaldissar sex än att hon totaldissar männen – och i själva verket dissar hon väl kanske snarare manligheten. Hon definierar om manligt och kvinnligt och gör mannen till det avvikande, kvinnan till normen, med samma idiotsäkerhet som manliga författare, vetenskapsmän och filosofer gjort kvinnor till avvikande i årtusenden. Läs vilken uppburen knäppskalle som helst – August Strindberg är som vanligt ett gott exempel – och kom sen inte och säg att inte Solanas kan utmana honom i konsten att pissa på lyktstolpar.

Strindberg får serva.

Att [kvinnan] icke talar i församlingen gör hon rätt i, ty den som ljugit i 6000 år och mer, den kan icke skilja sanning från lögn. Hon som aldrig tänkt en egen tanke, aldrig gjort en nyttig uppfinning, aldrig arbetat, hon har förlorat sin talan tills hon ångrat, omvänt och bättrat sig.

Solanas tar returen.

Mannen är en biologisk olycka: Y-genen är en ofullständig X-gen, det vill säga en gen med en bristfällig uppsättning kromosomer. Med andra ord, mannen är en ofullständig kvinna, ett vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet. Att vara man är att vara bristfällig, känslomässigt begränsad.

Strindberg fäktar vidare.

Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!

Solanas har bollen.

Vi har nu tekniska möjligheter att reproducera oss utan mäns hjälp (eller för den delen kvinnors) och att producera endast kvinnor. Vi måste omedelbart börja göra detta.

Game, set och match.

Solanas vore kanske knappast relevant i ett tomrum, men å andra sidan – vem fan lever i ett tomrum?