Charlotte Brontës mest kända och populäraste bok är Jane Eyre (efternamnet uttalas ungefär som det svenska hjälpverbet är) och utgavs i oktober 1847 med den manliga pseudonymen Currer Bell. Det var Charlottes andra försök att få en roman publicerad då den första The Professor blivit refuserad av flera förläggare 1846. Inför den andra romanen insåg Charlotte att det inte lönade sig att experimentera som hon hade gjort i The Professor.

Charlotte började skriva Jane Eyre samma morgon som hennes far, Patrick Brontë, genomgick en operation för grå starr i Manchester 25 augusti 1846. Jane Eyre blev omedelbart en succé och den sägs bland annat ha varit drottning Victorias favoritroman. Den har lästs av mångmiljontals människor världen över och ofta mer än en gång av samma person. Man läser romanen som ung och så återkommer man till den som vuxen.

Jane Eyre har utgivits i flera översättningar på det svenska språket och finns till och med i serietidningsformat i serien Illustrerade klassiker, närmare bestämt nr 133 för den som är intresserad. De svenska oavkortade översättningarna är i kronologisk ordning: Carl Johan Backman, 1855, Ingegärd von Tell, 1943 samt nyöversättningen av Gun-Britt Sundström 1999. Jag har tillgång till alla dessa översättningar och har valt att läsa den svenska förstautgåvan som kom ut samma år som Charlotte dog. Den är översatt av tidningsmannen C. J. Backman (1825-1874) och utkom på förlaget C. A. Leffler i Uppsala i december 1855. Backman var högt skattad av samtiden som översättare och översättningarna anses vara ledigt och säkert gjorda. Han tyckte om att översätta engelsk litteratur såsom bland andra Charles Dickens och William Makepeace Thackeray. Han var mycket språkkunnig och till skillnad från de senare översättarna har Backman bemödat sig att till och med översätta de franska meningarna till svenska.

Jag har trivts med att läsa den här upplagan, bland annat för att den ligger så nära i tiden för Charlotte Brontës levnad. Jag har inte haft problem med gammalstavningen utan snarare har jag upplevt det lättare att med denna ta till mig den tidens anda och stämning. I slutet av förordet som även det är skrivet av Backman kan man ta del av följande hyllning till Charlotte när det framkommit att hon avlidit i mars 1855:

Den beundran man känner för en sådan qvinna, är icke den alldagliga, som man egnar det i sitt slag ovanliga, den är mera sann, mera djup och tränger med sin värma till hjertats botten. En sådan qvinna lär oss att hennes kön icke blott är det täcka, utan äfven par preference kan vara det ädla, det hugstora. Frid öfver hennes stoft, välsignelse öfver hennes minne!

Det har varit några tryckfel i boken men inte så många att jag har retat mig på dem. Då har jag mera retat mig på den person som har noterat dessa med blyertspenna! Jag kan varmt rekommendera denna upplaga och den finns tillgänglig bland annat på Kungliga biblioteket i Stockholm där man kan läsa den i läsesalen. Det finns även en andraupplaga av Backman som kom ut 1873 och den är lite lättare att få tag i.

I stora drag och utan att avslöja alltför många detaljer för nytillkomna läsare handlar Jane Eyre om en föräldralös flicka som blir uppfostrad av sin stränga moster och sedan hamnar på en fattigskola, Lowoods Institut. Där får hon genomlida hård disciplin, sanitära missförhållanden och illa lagad mat under sin uppväxt till kvinna och detta leder till att hon blir kortväxt. I vuxen ålder blir hon själv lärare på denna skola men småningom tar hon ett avgörande steg när hon börjar arbeta som guvernant åt en fransk flicka på herresätet Thornfield Hall. Den förmögne godsägaren Rochester är den andra huvudpersonen i persongalleriet och mellan båda dessa kontrahenter uppstår romantik i kombination med mysterier och komplikationer.

Mystiken är bland annat förknippad med den galna kvinnan på vinden, Bertha Mason. Detta ger romanen skräckromantiska/gotiska element. Sandra M. Gilbert och Susan Gubar har studerat dessa dimensioner i det kända verket The Madwoman in the Attic. Komplikationerna representeras delvis av pastorn S:t John Rivers som är en förkämpe för den reaktionära kyrkan samtidigt som han är en rival till den passionerade Rochester om Jane Eyres gunst. Handlingen kan tyckas banal och skulle också kunna läsas som en underhållningsroman. Charlotte Brontë vore dock inte den stora författare hon är känd för att vara om det inte fanns djupare skikt i romanen. Vad är det som har gjort denna bok till en klassiker? Vad kan en modern läsare få ut av den? Dessa frågeställningar har jag funderat på samtidigt som jag har läst boken.

Det övergripande temat i Jane Eyre är om en kvinna som försöker befria sig från det viktorianska fängelset genom att göra uppror och vara rebellisk till sin natur. Förenklat kan man definiera tidpunkten för det viktorianska samhället som samstämmig med drottning Victorias regeringstid 1837-1901 men det finns de som definierar det som en längre period, både framåt och bakåt, och definitionen är inte entydig. Under denna era ansågs det bland annat att kvinnan skulle uppfostras till en ängel i hemmet och man kan se romanen som en förelöpare för andra feministiska verk eftersom Jane Eyre representerar en modern och självständig kvinna. Läs gärna textutdraget nedan för ett belysande exempel.

Det feministiska perspektivet är en viktig bidragande orsak till romanens tidlöshet. Det andra är att Jane Eyre till stora delar är en fiktiv självbiografi. Mycket av det som sker i romanen är självupplevt men Charlotte var noga med att påpeka att hon inte var Jane Eyre i en förtäckt form även om vissa likheter finns både fysiskt och psykiskt. Vistelsen på Lowood i romanen motsvaras av vistelsen på Cowan Bridge som var den skola Charlotte upplevde som barn. Lowoods elever blev drabbade av sjukdomar och i verkligheten fick Charlotte bevittna hur två av hennes syskon, Maria och Elizabeth, i förtid fick plikta med sina liv i lungsot, beroende på dåliga hygienska förhållanden på Cowan Bridge.

I en genretradition kan man rubricera Jane Eyre som en guvernantroman. Att bli lärare (eller lärarinna som man sa på den tiden) eller guvernant var i princip de enda yrkesmöjligheter en kvinna hade under den viktorianska perioden om hon ville försörja sig och inte som i Jane Austens romaner gifta sig med en rik man utan att känna djup samhörighet med honom. Charlotte arbetade både som lärare och guvernant vid några tillfällen och hon skrev om det hon hade erfarenhet av. Dessa självbiografiska episoder ger romanen ett explicit historiskt perspektiv och man kan delvis tala om en saklig realism. Romanen kan också klassificeras som en bildningsroman eftersom vi successivt får följa Jane Eyres frigörelse och utveckling från barn till vuxen ålder.

När det gäller formen i Jane Eyre använde sig Charlotte av jag-formen och det sägs att Charles Dickens var påverkad av hennes bok när han skrev självbiografin David Copperfield 1849-50. Fördelen med jag-formen är att vi som läsare omedelbart kan dela berättarens tankar och känslor. Den grundläggande nackdelen ligger i svårigheten att presentera ett objektivt porträtt. Vi får en bra inblick i hennes själ och hjärta men däremot framkommer inte hennes apparition detaljerat.

Charlotte är flitig att adressera läsaren och hon gör detta 30 gånger. Tyvärr har just det mest berömda citatet, där hon vänder sig till läsaren, i början av det sista kapitlet ”Reader, I married him.” förvrängts i Backmans översättning till ”Vi blefvo gifta”. Detta är den enda malören jag har upptäckt i Backmans översättning men den förstör ingalunda helhetsintrycket.