Utgiven | 1999 |
---|---|
ISBN | 9176436470 |
Översättare | Gun-Britt Sundström |
Först utgiven | 1847 |
”Åh, den är så romantisk!” sa en kompis till mig när hon fick se att jag satt och läste Jane Eyre. Ja, den är ju det. En av de mest romantiska böcker som skrivits (enligt min åsikt, men jag är ju också totalt torsk på engelska 1800- talsromaner) jämte Emily Brontës Wuthering Heights och Jane Austens Pride and Prejudice. Det är så vackert, så perfekt.
Men den innehåller inte bara romantik. Hjältinnan framställs som något så ovanligt som en tänkande, självständig varelse som dels blir mannens jämlike (!) och dels reagerar kraftigt mot kristet hyckleri och girighet. Detta görs dock med mild röst och medelst väl avvägda repliker. Boken innehåller dessutom finns filosofiska funderingar, tjusiga liknelser, ofta tagna ur naturen, spännande karaktärer, humor, sorg, smärta. En riktig klassiker, som står sig i alla väder och kläder och som kan uppskattas av alla, om man bara tar sig tid att läsa den och befriar sig från de fördomar man eventuellt kan ha mot romaner från 1800-talet på temat ”så hittar man en man”, skrivna av kvinnor som aldrig (eller sent) hittade en sådan.
Den andra upplagan av Jane Eyre, som denna översättning bygger på, är tillägnad William Thackeray, som skrev det satiriska mästerverket Vanity Fair där han gjorde upp med just det bigotteri och hyckleri som också kritiseras i Jane Eyre. Thackeray var mindre finkänslig än Brontë och ännu mer direkt i sitt förlöjligande av överklassen, och fick mycket kritik för sin roman, inte minst på grund av dess ställningstagande mot överdriven religiositet och dubbelmoral. I dedikationen finns ett engagerat försvarstal för Thackeray, och med det i bakhuvudet kan man analysera Jane Eyre på ett annat sätt, och förutom den skira romantiken också notera samhällskritiken.
De flesta är väl bekanta med handlingen, så den kanske man inte behöver orda så mycket om. Romanen är en fiktiv självbiografi, berättad i jag-form av Jane själv. Den behandlar hennes liv från den olyckliga barndomen som oönskad men intelligent föräldralös till hennes liv som lyckligt gift med sin drömprins och tidigare arbetsgivare, den rike, tjusige och likaledes intelligente Mr Rochester. Det som är intressant, och som har gjort Jane Eyre till den klassiker den är har mer att göra med historiens uppbyggnad. Hur berättelsen drivs obevekligt framåt mot det lyckliga slutet. Hur karaktärerna är utformade, hur de samspelar och blir kusligt verkliga. Hur det, trots den stränga moraltonen, finna en viss ironi i skildringen av den o-så-perfekta Jane.
En annan sak man kan notera är att det verkar ha varit sport bland kvinnliga författarinnor att utge sina verk under pseudonym. Jane Austen tecknade sig som ”a lady”, Aurore Dupin som ”George Sand”, Mary Ann Evans blev ”George Eliot” och Charlotte Brontë blev alltså ”Currer Bell”. Detta för att kvinnliga författare inte riktigt togs på allvar. Men det blev ändå alltid så att författarens verkliga identitet röjdes, och det inverkade ofta inte på varken bokförsäljning eller cred. I Charlotte Brontës fall var det nog ändå säkrast att inte skriva under eget namn, eftersom det hon skrev om var så laddat. En kvinna som går sin egen väg, som inte böjer sig för överheten (läs männen och konventionen) och som inte gifter sig förrän hon är säker på att hon är mannens jämlike. Inga populära ämnen i 1850-talets England, får man anta.
Mycket av Charlottes egna liv går att känna igen i intrigen. Både Charlotte och hennes syster Emily var en tid guvernanter, och båda undgick de med nöd och näppe att dö i en tyfusepidemi som bröt ut på den skola de gick i. En skola som av allt att döma hade mycket gemensamt med det spartanskt kristna Brocklehurst, där ju Jane vistas under en stor del av sitt liv. Även i kärlekslivet finns vissa likheter, båda finner sig helt plötsligt vara uppvaktade av landsortspräster. Men medan Jane avvisar sin pastor, gifte sig Charlotte med sin vid 39 års ålder och dog olyckligtvis inom ett år efter bröllopet. Olyckligt slut i historien om Charlottes liv alltså, och synd på en sådan talang. Men sörj inte över det, utan kasta er genast över boken istället! Det spelar ingen roll om det är första, andra eller femtonde gången ni läser den, det finns alltid något nytt att upptäcka och den är lika bra varje gång. And that’s a promise!
Publicerad: 2000-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2012-12-04 20:25
En kommentar
Den bästa bok jag läst!
#
Kommentera eller pinga (trackback).