När det är en text jag inte tycker om undrar jag ibland om det beror på att den saknar något som borde finnas där eller om det beror på att den innehåller något som inte borde finnas där. Ofta är det lite av varje, varför inte piska upp stämningen ett saftigt giftmord och skippa de där urbota miljöbeskrivningarna. Varför inte våga låta dem få varandra i slutet och lita på att det inte blir så löjligt, och istället sluta upp med de där överdrivet korthuggna meningarna. Till exempel. Texten hade mått bättre utan det och det, bättre med det och det. I fåtöljen vet man bäst. Och där läste jag nu boken om vilken jag tyckte att den bara och endast uteslutande föll på avsaknaden av något. Det den saknar är det som gärna uttrycks så klyschigt: "touchen", eller "gnistan", säger man. "Det där." Men hur klichébemängt det nu låter sig formuleras är det ingen myt, det finns och kan i allra högsta grad saknas. Hos Carin Svenssons Lamslagen kan romanbygget liknas vid när någon lagar mat och följer receptet till punkt och pricka – dramaturgin på sin plats, karaktärerna genomtänktaÂ… – men glömmer att något avgörande uteblir när man inte höftar med kryddorna på eget bevåg. Det är säkert lagom näringsrikt ändå och man blir ju mätt. Helt ätligt och liksom normalt sådär. Och lika personligt som skolmaten.

Det är egentligen mest hos stilistiken och genomförandet avsaknaden är som svårast, men när berättelsen är ute efter att beröra just det mänskliga fungerar det inte utan just mänsklighet i tonen. För visst är det mänsklighet det handlar om. Jenny som vårdar Rut, Jenny som i medelåldern slutat som flygvärdinna och nu börjar sköta bestyren med den från tredje halskotan och nedåt förlamade Rut. Jennys själsliga resa, kontrasten och utvecklingen, från att servera konjak till jobbiga business men till att tömma kateter. Hur de kommer varandra närmare genom vedermödan, tillsammans antar de utmaningen med en av livets alla orättvisor. Och Markus, den naive optimisten till flygkapten, som tror att de någonsin ska kunna åka till Paris och titta på konst. Och Asta, tonårsdottern, den färgstarka och punkiga, att hon orkar så mycket. Och Anna-Lena, från Frälsningsarmén, med sin stående replik "Var frimodig, det lönar sig!" Och jag bara ledsnar.

Det finns också en förövare närvarande, exmaken som misshandlade Rut till invaliditet. I honom hade ett nytt tema kunnat behandlas, med en psykologisk insikt och en studie i hustrumisshandlarens mönster, men han bara ringer något enstaka telefonsamtal och fyller väl ungefär samma funktion som den musik som spelas i en actionfilm när det ska bli spännande. Och han är alltså inte spännande, menar jag då, han är själva musiken. Bara där för att vara ond och för att försöka varsla om en dramatik som i detta fall aldrig kommer.

Som mat utan kryddning på intuition, som en människa utan kroppslukt eller en konsert där sångaren kör playback, ungefär så upplevde jag Lamslagen. Samtidigt kan det ju ta tid att lära känna en författares särskilda egenskap och tjusning – kanske flera böcker, så jag ska bromsa dömandet lite. Kalenderflickorna ska ju vara bra, säger de.