Gästrecension
- Det falska paradiset Iodine Jupiter
- 2005
- Popkultur
Ångestens svar på Thomas DiLeva (fast sämre)
| Utgiven | 2005 |
|---|---|
| ISBN | 9197588709 |
| Sidor | 190 |
Om författaren
Fotograf: Lina Löfström
Iodine Jupiter är skräckpoet med flera skivor i bagaget. Med boken ”De dödas pornografi” (1997) följde också en bonusskiva, medan ”Det falska paradiset” (2005) fått en bonus-dvd med bland annat skräckrockpoesifilmen ”Under de blodröda skuggorna”.
Iodine Jupiter – Författarens hemsida.
Gästinformation
Nisse Nilsson Brundin är född år 1986 och utbildad kulturtoffel (samkulturprogrammet). Bakom sig har han ett flertal outgivna diktsamlingar, långt uppskjutna skivsläpp samt en lysande karriär som gatukonstnär "för att stan är för grå". Framför sig har han kulturbidrag och nudelsoppor samt en karriär på traumatiska teatern i Stockholm.Externa länkar
- Popkultur
- Förlaget bakom boken.
Etiketter
"Det falska paradiset" av Iodine Jupiter är en exposé över hans egen bräckliga ofullkomlighet, vilken han förgäves söker dölja bakom kvasimystik och pseudosatanism.
Tyvärr är både det språk han använder och de litterära kopplingar som återfinns i denna vår tids pinsammaste diktsamling i stort sett identiska med de man kan hitta i svarta anteckningsböcker längst ner i byrålådor i miljoner pojkrum där gråtmilda fjortonåringar sörjer sin egen medelklassuppväxt och sminkar sig som lik för att chocka sina niotillfemfarsor och curlingmorsor i ett missriktat pubertalt uppror mot ingenting.
I en fotnot skriver han: "Mina fans vet varför jag har ett kors tatuerat under vänster fot. De vet vad jag trampar på. Den korsfäste industriledaren, vad trodde du?" I dikten "Djävulselixir" kan man läsa följande:
lilla flickan zombie
du lever i en farlig närhet
till dem som hemsökts
av ett obotligt ljustelevisionen är din enda vän
Klyscha, på klyscha, på klyscha. Personligen tycker jag lite synd om Jupiter för att han har skrivit, och dessutom publicerat, något så obeskrivligt genomdåligt som det här. Han förstår troligtvis inte ens att det leder till att han blir för estradpoesin vad Vanilla Ice är för hip-hopen. Ett sår som inte vill läka.
Utöver boken, som i sig är ett litterärt självmord, bjuder Jupiter på en ’Bonus-DVD’ och vad ska man säga? Tack? Ja, tack Iodine Jupiter, för att vi fick alla farhågor besannade. Killen har mer komplex än en busslast åttondeklassare. Han har Marilyn Manson-komplex och Joakim Thåström-komplex och Rob Zombie-komplex och djävulsdyrkarkomplex och snälla Jupiter, väx upp. Jag känner femtonåringar som har kommit längre i sin personliga och litterära utveckling.
Trots att både skiva och bok är bland de mest förutsägbara, platta och klichérika som någonsin visats för en större publik så har det en poäng. Det hela är väldigt roligt. Inte på ett medvetet vis, men det är klockren lyteskomik från första sidan. Som till exempel i dikten "trollkarl":
söndagsbarn
född den 13e
mot min viljaskapad att bevittna
mänsklighetens fiasko
Eller i himmel över zombie:
i den koagulerade gryningen
samlar vi ljuset från en ny sol
vid foten av månberget
drömmer zombie bort med stjärnsystemet
mot sina axlar
Vi skrattade gott hela familjen.
Ni får inte tycka att jag har varit för hård mot Jupiter, jag kan försäkra er om att jag verkligen har försökt hitta något positivt att säga om antingen "Det falska paradiset" eller Iodine Jupiter, men det har varit omöjligt.
Publicerad: 2006-03-25 00:00 / Uppdaterad: 2006-03-25 00:00
168 timmar
-
-
Även den minsta fanatiker behöver sova ibland
Sofie Twal Hedman och Mia Fernando
- Recension
- 2024-12-25
- 0
-
-
-
Coyote
Gabrielle Filteau-Chiba
- Recension
- 2024-12-22
- 0
-
-
-
Skogen
Tora Wall
- Recension
- 2024-12-20
- 0
-
-
-
Chop Chop
Linda Bondestam
- Recension
- 2024-12-18
- 0
-
- En vecka bakåt
Kommenterat
-
- Illusionernas bok Paul Auster
- 2024-10-27 13:51
- Boken är legendarisk.
- 4
-
- Låt den rätte komma in John Ajvide Lindqvist
- 2024-10-25 11:35
- Svär denna bok är grym 10/10
- 36
- Fler kommentarer
42 kommentarer
Det är alltid lika roligt att läsa en riktig sågning.
#
Skönt att någon vågar sågar en diktsamling. Verkar ruskigt dålig. Det känns alltid som folk ska ha massa respekt för dem som "vågar öppna sitt hjärta" och bla bla… är det dåligt så är det dåligt, det är inte en förmildrande omständighet att våga. Därmed punkt. Mer sånt här, förresten, det finns många dåliga diktsamlingar därute som bara väntar på att sågas.
#
"Bakom sig har han ett flertal outgivna diktsamlingar, långt uppskjutna skivsläpp"
Kanske förklarar de båda negativa recensioner Niklas lämnat här.
Dessutom är det jävligt fel att påstå att Jupiter har Manson-komplex när båda artisternas debutskivor kom ungefär samtidigt. Manson var dessutom inte uppmärksammad att tala om i det här landet förrän två år senare. "Lilla flickan Zombie" är därmed rejält före sin tid.
#
Klockren recension!
#
Det andra stycket i recensionen förstår jag inte riktigt. Är det verkligen så att miljontals tonåringar gör missriktade uppror mot ingenting?
#
Är det roligt med konceptet skräckpoesi? Jag vet inte om jag tycker det.
Han är vansinnigt lång. Jag tror att det är vad som är hans problem.
Samtidigt tror jag att det mesta kan få plats. Att han har fans som behöver den här typen av "poesi". (Det är för den skull inte fel att såga den.)
#
Magnus G: Andra stycket i den här recensionen är i stil med Iodine, lite låtsaspåhittig. Vartenda ord är slitet och innebörden är oväsentlig.
#
Man ställer sig frågan varför redax skickar en sådan här bok till en kille som så uppenbart hatar genren? Det är lite som att skicka Per Bjurman på Genesis…
Jag älskar den här boken, framförallt för kärlekspoesin. Nisses ungdom/oerfarenhet avslöjar sig pinsamt snabbt i den här recensionen. Synd på så rara ärter.
#
Skönt att nån äntligen vågar såga en diktsamling? Karin, på dig låter det som att DIKT är ett och samma hela tiden! Märkligt. Som att säga: skönt att någon vågar såga en cdskiva.
Oftast handlar det ju om SMAK. Den här snubben gillar ju uppenbarligen inte denna slags poesi – Men andra gör det säkert. Precis som att vissa säkert gillar Genesis och andra Per Hagman. Etc. Det måste ju få finnas alternativ, annars skulle det ju bli för jävla trist. Iodine är modig, tycker jag. Men mod är sällan något som lyfts fram. Istället älskar människor sågningar! Säger rätt mycket.
#
Wow – nå'n (med outgivna diktsamlingar *hint*) är lite bitter… Boken är skitbra – visst är det en smaksak, men recensenten erkänner ju oblygt att han inte fattat poängen överhuvudtaget. Trist
#
Nisse, du verkar ta ut en massa hat på nån för att du själv misslyckats. (framgår ju av din pres.) Din recension stinker av okunskap, intolerans och trångsynhet.Man får tycka vad man vill men du verkar inte insatt i genren. Varför inte låta nån som fattar bättre skriva. Du gör det ju uppenbarligen inte? Leve iodine, the One! Lysanade rik och samhällskritisk bok.
#
Säga vad man vill om sågningar, men Nisse lyckas i alla fall övertyga mig – särskilt genom de insprängda citaten. Att vissa människor gillar en bok betyder inte att den inte kan/ska sågas!
#
Med tanke på hur länge Jupiter har hållit på, så känns det lite tveksamt med de paralleller till komplex som dras åt några olika håll, t.ex. Manson och Zombie. Däremot är finns det ju en mer berättigad och betydligt uppenbar parallell att dra – nämligen den till Öijer. Där kan man se hur Jupiter gärna vill nå samma mystiska, svärtade aura, men inte riktigt når fram.
Det är inget fel med sågningar i sig, men de bör vara nyanserade och hyfsat sakliga – det är inte den här recensionen. Redan från början läggs ribban lågt ur recensionssynpunkt:
Visst finns textutdrag för exemplifiera recensentens ståndpunkt, men att sedan påstå att man försökt hitta något positivt men misslyckats är ju löjligt – visst finns det några tänkvärda rader, sjyssta bilder som kan lyftas fram. Men här verkar inte recensenten ens anstränga sig nämnvärt. Samlingen är ju redan avfärdad känns det som.
Detta faktum, tillsammans med recensentpresentationen, gör att recensionen nästan känns som "en exposé över hans [Nisse N:s] egen bräckliga ofullkomlighet, vilken han förgäves söker dölja bakom kvasilitteraturkritik och pseudokulturelitism"
Varför inte plocka fram någon (halv)poesitiv/tänkvärd rad/grej med produktionen/boken/utgåvan, och sedan stoppa in den någonstans i recensionen – så skulle den kännas mer trovärdig.
Det skulle vara intressant att läsa något av Nisse N:s dikter, eller varför inte något överhuvudtaget som Nisse N tycker är god poesi. Ge gärna något förslag på poesitips som vi bör läsa – så att vi får någon referensram att sätta in dig (Nisse N) och din poesismak i!
Själv tykcer jag det är rätt kul med såna som vågar stå ut på nåt sätt. Sen hålelr jag med om att det förekommer mycket klyschor och Öijerkomplex hos Jupiter, MEN det finns saker att uppskatta också. Det vore för trist om alla poeter stöptes i samma mall och att man inte skulle få sticka ut och kanske i vissas ögon få vara patetisk. Det som behövs är ju fler som Jupiter – även om den litterära kvaliteten kanske kunde vara högre.
Estradpoesin behöver sår som inte läker – såna som vågar köra sin grej helt ut – och inte ursäkta sig. Det finns för många klonade kopior och mumlande mumier som ställer sig och svamlar på scen. Gamla poesiläsningar i traditionell mening spelar allt mer ut sin roll.
Ang. en annan kommentar – att våga såga en diktsamling. Helt galet uttalande precis som redan kommenterats. Det är väl för fanken inte formatet som ska sågas – dikt/poesi. Det är väl snarare innehållet. Och det ligger inget mod i att göra det. Snarare insatthet och erfarenhet och känsla.
#
Är det möjligen recensenten som hyllar sig själv genom pseudonymen Ghwomb.
Namnet finns även i börjar av kommentarer i Frostrecentionen. En lika illasinnad text utan konstruktiva inlägg.
Jupiter har skrivet en FANTASTISK bok, tycker den är bättre än De dödas pornografi som var grym.
#
Angående debatten här. Säga vad man vill om Jupiter och smak. Jag tycker han är rätt ensam om de stämningar han förmedlar i sin konst. Jag vet ingen nu levande svensk poet som tar fasta på det barocka, fantastiska, morbida, groteska, magiska och lite David Lynch-skruvade. Jupiter gör det i dikt efter dikt, i musik och agerande. En lyckad syntes av subkulturella element i en egen häxkittel. Ofta förenar han detta med en bisarr svart humor som pricken över i. Hans existens känns som ett befriande av litteraturens stilbegränsande tvångströja.
Sverige behöver fler poeter som sticker jantelagen i ögonen. Jupiter gör det definitivt. Mer sånt och litteraturen kunde bli spännande, rolig, levande och vibrerande.
Som exempel på det jag sagt ovan. Kortdikten
NYA LEKAR
istället för tatuering
grillmönster, broderade ärr, små estetiska nyanser, smaker
#
Som en liten motvikt till Nils vurpor här ovan kan jag kontra med Bibliotekstjänsts recension:
Iodine Jupiter – multikonstnär, skräckromantisk rockpoet, pjäsförfattare, skådespelare – har bl.a. utgivit Kommersialismens manifest (1985), Dom dödas pornografi (1997) och cd:n Lilla flickan zombie samt turnerat med Hororna från Helvetet. Inledningstexten är skarpladdad prosa som vibrerar av liv:
"Vad är det egentligen som ska kommuniceras." Fortsättningsvis följer över hundra kortare dikter med egna kommentarer, citat och fotografier. Det är ett intensivt flöde av samhällskritik, analys, magi – pendlande mellan exakt klarsynthet och dunkelhet. Det är en diger resa formulerad av en fantasieggande outsiderromantiker med en hopsamlad erfarenhetsbas som sträcker sig genom tre decenniers skrivande och aktivt performancekonstnärskap: "skapad att bevittna mänsklighetens fiasko". Här finns civilisationskritik, historiska återblickar, mänskliga medvetandet, schamanism, död/liv/kärlek, filosofi, löpsedlar, reklamknep, kängor till kulturetablissemanget, sexualitet, rymden, meningen, framtiden, religionen, djävulen; allt i en hängiven blandning välkryddad med ett fyrverkeri av metaforer. Som bonus medföljer skräckrockpoesifilmen Under de blodröda skuggorna och Iodines speciella musik. En mångfasetterad bok med en oförutsägbar spännvidd.
#
Nisse N: Se och lär av BTJ – kulturnissewannabe!
Och exemplifiera gärna kvalitet i en kommentar i den här tråden, så kan vi bedöma din smak.
#
Jag:
Redaktionen uppmanar aldrig gästrecensenter att recensera en viss bok. De får helt enkelt välja själva ur sitt eget bibliotek.
#
Kan bara konstatera att Nisse är född 1986 och verkar lida av många typiska 20-åriga kritikers självsäkerhet. En annan bok han recenserar kallas "vikingatidssmörja". Nisse är antagligen en riktigt trevlig och ödmjuk kille om man möter honom privat. Om några år kommer han att skämmas över den här typen av recensioner.
#
Det är alltid intressant med recensioner som väcker starka känslor. Vi vill gärna ha engagerade läsare, och här är det ju bevislingen många som vill vara med och tycka. Bra!
#
gästrec får alltså välja själva? varför bara välja att såga då som herr Brundin?
nästa gång kan han väl hitta något bra i sin egen bokhylla att rekommendera eller åtminstone något som han har en mer nyanserad bild av…
#
Eftersom redensenten är (relativt) ung så är hans åsikt inget värd. Vad är det för åldersrasism! ett mycket billigt sätt att avfärda åsikter man inte gillar.
Det är en sak att ha en avvikande åsikt om en bok, en annan att visa denna avvikande åsikt genom personangrepp på recensenten. Det är lågt, fegt och visar att man inte har några riktiga argument.
Om vi i red bara skulle tillåta gästerna att skriva om böcker de gillar vore det hela ganska menlöst. Och med en sån styrning skulle vi lika gärna kunna skriva själva alla dagar. Tyckande är subjektivt, recenserande är subjektivt. Det är det som är själva grejen.
#
I detta fall var det så att Dagens Bok skickade recensionsexemplaret till en utvald recensent (framgick av ett mail jag fick från David/DB), så det kan inte alltid vara så att gästrecensenterna väljer ur eget bibliotek. Tråkigt att de inte skickade tll någon som tycker om eller kan genren. En sågning kan jag hantera, bara den är igenomtänkt och konstruktiv. Nisse imponerade inte på mig. Man behöver inte tokhylla allt. Här följer min favoritrecension hittills av Paradiset. Helsingborgs Dagblad:
iodine Jupiter tar fasta på gothens alla anakronismer, och i den smått legendariske skräckromantikern och hårdrockspoetens första bok sedan 1997 känns mötet mellan medeltida magi, science fiction och punk hur naturligt som helst. I intervjuer har Sheridan le Fanu och Stephen King nämnts, men scenpoeten Jupiter står snarare och trängs med Joakimarna Thåström och Berg i Bruno K. Öijers fotspår, även om de knappast sett lika mycket skräckfilm. "Det falska paradiset" består av nästan 180 sidor och trots fotnoter, självreflektioner och andra utsvävningar står poesin i centrum:
"down / du är downtown / en dribblar. en ser på. en spelar solo på spetsen av en kniv. / suger ner stjärnor med sugrör. ropar namnet på Ingenting"
Det patologiska är politiskt. Att med hårdrockens terminologi kritisera den skenande kapitalismen är tacksamt; Vi har konsumerat oss förbi allt vad alienation heter och är i allt väsentligt döda. Utan synbar ambition att blanda sig i GMO- djurrätts- eller stamcellsdebatterna berör Jupiter med sina skapelse- och Frankensteinmotiv frågan om det mänskliga, hur det nu var den löd. Och ibland än konkretare:
"cowboy / märk varje planet / med ett glödgat järn / så att alla kan se att stjärnsystemet / är din boskap"
"– Tredje Riket gillt är vad EU kommer att ge oss, fattar du?
Han stirrade på mig som om han väntade på nåt fantastiskt. Den ekonomiska nazismen var på frammarsch. Småföretagen skulle utrotas, slavkontrakt inrättas för Hennes & Mauritzsjälar. Rymdkolonierna skulle bli den slutgiltiga lösningen för de som hade råd att ge sig av"
Manson och Burton bleknar. Men ibland visar den självvalde outsidern mänskliga drag; han verkar lusläsa sina recensioner, och när en kultförfattare och slitvarg på ett litet förlag hånar finkulturfolk och C-kändisar undrar man ju om motiven.
I pressmaterialet och förordet antyds i god romantisk tradition allkonstverksambitioner, och med boken följer en DVD med kortfilmer — bland annat flera videor till låtar från iodine Jupiters redan klassiska CD "Lilla flickan Zombie" från 1995, en väldigt charmig nollbudgetdoftande bilaga. Men framför allt innehåller "Det falska paradiset" en hel del läckert visuell poesi där klippbokskänslan, illustrationerna och leken med stilar och snitt ger texten nya djup. Livepoeten vet att ta vara på bokformen.
#
Recensionen som Popkultur/Åsa kopierat in i sin kommentar ovan är publicerad den 21/1 2006 i Helsningborgs Dagblad och skriven av Joel Landberg med rubrik "Läcker poesi för ögat". Finns att nå via tidningens digitala utgåva, länk: http://hd.se/kultur/boken/detalj.shtml?id=36959
#
Jag har har inte läst Det falska paradiset ännu, men ser fram emot att göra det. Det som sägs i den här tråden får mig jättenyfiken. Det jag läst, sett och hört, bl a några av iodine Jupiters radiopjäser har aldrig varit dåligt, alltid nåt speciellt. Om iodine skrivet en makalöst usel bok som recensenten påstår är därför tveksamt. Varför skulle han göra det så otroligt dåligt helt plötsligt?
Han verkar mån om det han skapar, precision och stilisering i uttrycket, känslan. Jag vet t ex inte nån som skrivet en "textlabyrint" förut.(Hur är labyrintsystemt uppbyggt?)
Vad som dock tydligt framgår är att recensenten söker uppmärksamhet. Genom nåt så simpelt som att såga någons arbete på ett ojust sätt tycks Nisse bli någon, få en egen identitet. Det talas om Nisse på gator och torg nu. Den där tuffa recensenten, han som vågar råsåga! Fan vad cool han är!
Men Nisse, du är ju gatuartist ta mig tusan, kanske mer än skribent? Några jounalistiska kvaliter har du iaf. knappast visat här. Din nästa text kommer säkert bli mycket mer nyanserad, i bästa fall en smula begåvad.
Skulle gärna läsa några av dina egna dikter och höra din förmodligen fantastiska outgivna musik.
Varför inte skriva en kort dikt i det här forumet. Snälla visa mig bra poesi, förklara hur den känns, hörs och ser ut …
#
När jag först läste Nisses recension (jag reserverar mig för att ordet tydligen kan tolkas väldigt fritt) blev jag intresserad. Visst kan det vara på sin plats att genomskåda kejsarens nya kläder, men då krävs det ju liksom att objektet befinner sig i uppsatt position. Att nyanslöst såga en poet, som varken är rikskänd eller hypad eller publicerad på stort förlag känns lite som att skolans tuffaste niondeklassare klår upp en ettaklassare. En sågning kan ha två syften: att påvisa brister i något som andra förbehållslöst hyllar (tänk kejsaren) eller att med hjälp av exempel ur boken visa en mer okänd författare vad som inte håller, varför det inte håller och hur det kan förbättras. Vidare kan man dra paralleller till liknande författare som man tycker håller bättre klass. Dessutom kan man försöka sig på att vara så ödmjuk att man talar om att kanske inte alla håller med, så att om man tycker om exempelvis den och den poeten/författaren så kanske just detta verk kan vara av intresse ändå. Någon klagade på Nisses ålder: jag tror inte att det är åldern som gör att han har skrivit en undermålig recension, jag tror att det är därför att han inte har erfarenhet av professionellt recenserande, och förmodligen en bristande kunskap i ämnet.
Jag vill tillägga att jag har läst boken och tittat på dvdn. Somligt är en axelryckning värt, men en övervägande del av boken innehåller dikter och prosa som är något utöver det vanliga. Iodine Jupiter tycks stundtals ta på sig glasögon vi andra inte har tillgång till, och kommenterar verkligheten på ett rätt unikt sätt. Dvdn är mer underhållande än tänkvärd, men nog borde den förtjäna att kommenteras? Det här kulturpaketet är värt att uppmärksammas.
#
pinsamt nisse! du har tydligen inte fattat någonting! byt yrke för fan!
#
"Det falska paradiset" är bland de absolut bästa jag läst! Jag hoppas bara att fler var som han och jag väntar redan till nästa bok, vilket jag hoppas är snart! Och du Nisse liten. Du är alldeles för ung och omogen för att förstå. Och bara för att du själv misslyckats med utgivelsen av dina egena diktsamlingar och diverse så behöver du väl inte gå på så hårt mot Jupiter. Våga försöka förstå det mystiska och ockulta i Jupiters diktsamling. Bara för att det inte är "på ditt sätt" så disar du det totalt utan att ge Jupiter en chans. Fegt!
#
hmmm…inser att med gimmicks så kan en postinfantil diktsamling "fungera" hur djupt som helst hos vissa desolussionerade medborgare…ack, vad många ungdomar som skulle kunna bli kända om de vågade publicera sina egna tankar?Känner själv ett flertal högstadieelever som skriver både bättre,mörkare och med en djupare metaforisk rikedom en denne Jupiter.Hur gammal är karln egentligen?
#
Good translation of the very dark poem "Solo la Muerte"
by Pablo Neruda
Nothing But Death
There are cemeteries that are lonely,
graves full of bones that do not make a sound,
the heart moving through a tunnel,
in it darkness, darkness, darkness,
like a shipwreck we die going into ourselves,
as though we were drowning inside our hearts,
as though we lived falling out of the skin into the soul.
And there are corpses,
feet made of cold and sticky clay,
death is inside the bones,
like a barking where there are no dogs,
coming out from bells somewhere, from graves somewhere,
growing in the damp air like tears of rain.
Sometimes I see alone
coffins under sail,
embarking with the pale dead, with women that have dead hair,
with bakers who are as white as angels,
and pensive young girls married to notary publics,
caskets sailing up the vertical river of the dead,
the river of dark purple,
moving upstream with sails filled out by the sound of death,
filled by the sound of death which is silence.
Death arrives among all that sound
like a shoe with no foot in it, like a suit with no man in it,
comes and knocks, using a ring with no stone in it, with no
finger in it,
comes and shouts with no mouth, with no tongue, with no
throat.
Nevertheless its steps can be heard
and its clothing makes a hushed sound, like a tree.
I'm not sure, I understand only a little, I can hardly see,
but it seems to me that its singing has the color of damp violets,
of violets that are at home in the earth,
because the face of death is green,
and the look death gives is green,
with the penetrating dampness of a violet leaf
and the somber color of embittered winter.
But death also goes through the world dressed as a broom,
lapping the floor, looking for dead bodies,
death is inside the broom,
the broom is the tongue of death looking for corpses,
it is the needle of death looking for thread.
Death is inside the folding cots:
it spends its life sleeping on the slow mattresses,
in the black blankets, and suddenly breathes out:
it blows out a mournful sound that swells the sheets,
and the beds go sailing toward a port
where death is waiting, dressed like an admiral.
#
Apropå " the dark sides" inlägg om att alla kan skriva som Jupiter. Minimalismen har sina mästare. Det genuint enkla är inte så enkelt som det ser ut. Få klarar av att skriva bra haiku eller kortdikter som expanderar, lämnar kvar bilder förnimmelser eller intryck. Få lyckas uppnå den avskalade stramhet Jupiter presenterar i Paradiset. Och det är väl just det som är tricket? Det skenbart enkla, det som ser så enkelt ut, men som inte är det? Jag vill hävda det inte är många som klarar av den finstämda magiska balansen.
Trollkarlen, magikern, ser ju sällan ut att anstränga sig, men han har jobbat för att nå dit. Vad iodine vill uppnå framgår ju tydligt i promgramförklaringen på sidan 16. Där säger han att poetens vision måste vara uppenbarande, han vill konkretisera en västerländsk livsåskådning (Det tycker jag han gör i bl a de satiriska, samhällskritiska länkarna till de ofta magiska dikterna), han vill suggerera, skapa en meditationsakt. (Han kallar ju också ett kapitel för bilder, meditationer) Det talas på sid. 16 om att målet med texterna är att skapa en enkel och konkret giltighet. Han talar om magi och hur den fungerar. Han talar om zen och minimalism. Intressant att notera är när han skriver: "Läsandet upphör inte när dikten är över. Tolkningen säger mer om uttolkaren än om mig själv". Detta tycks gälla denna bok i mycket hög grad. Har sällan hört en bok ha så många olika infallsvinklar som denna. En stor konstnärlig bedrift tycker jag. Jupiter har skapat en gåta att växa i, att vandra i.
Han säger "Det intressanta finns mellan raderna". Alltså uppstår innebörden i läsarens ögon, läsaren blir medskapare, väljer fokus och ingång. Det är generöst att lita på att läsaren kan tänka själv idag när när allt ska serveras omedelbart med bifogade flashiga effekter. Mysteriet måste omdelbart visa sig! Inte dröjande, utan pang!
För mig kännetecknar Det falska paradiset stor konst. Tolkningen är inte entydig, utan månfasetterad, rik – både visuellt och innehållsligt.
Jag finner hela tiden nya saker i boken, nya associationer, mellan bl a länkar och dikter. Den här boken kommer att hålla länge. Love it!
#
Jag anser personligen att en recension bör genomgå ett objektivt filter för att kunna tas på allvar, men jag måste säga emot mig själv och konstatera följande: det finns undantag. Iodine Jupiter förtjänar ingen nåd… Han är så obehagligt usel och ett riktigt praktexempel på att framgång inte har ett piss med talang att göra.
#
Efter att ha läst kommentarer bland andra författare på denna sajt kan jag konstatera följade: De flesta väcker inga reaktioner alls, kommenteras knappt. Jupiter berör tydligen något hos många. Älska/hata. Bara det är värt beröm!
#
jag säger nada!
#
kära alla som skriver och tycker… jag tycker att det är skitkul. tack för alla inlägg. och JC… jag ger inte ut dem för att jag inte vill. jag har nite ens försökt. men om du vill läsa mina alster så finns allt på http://www.Haket.com användarnamn "LUC".
MVH!/nisse
#
Nisse, jag bryr mig inte vad du tycker om boken eller Jupiter eller att du e utbildad till "kulturtoffel"?! När man lägger upp bilder på nätet måste man ange fotografens namn eller källa annars är det ett brott mot upphovsrättslagen. Jag måste be dig att genast ta bort bilden eller ange fotografens namn.
#
Lina: ditt namn står tydligt angivet om du håller muspekaren över bilden.
#
Tackar, allt jag behövde:)
#
onödig sågning av en fanatstisk bok, iodine är et geni, till skillnad från oss andra
#
Vilken underbar recension! Det är precis det man vill ha som artist – en pöbel som vänder ut och in på sig själv i försöket att förstå – som vältrar sig i sin förträfflighet och exploderar i gapskratt med sin hjärnsubstans spridd över himlen.
Jag har fått precis samma – folk (utläses som medel-idioter) förstår inte vad det är för det är för hårt och obegripligt – förrän det är för sent!
#
Mycket insiktsfullt att du inser och kan uppleva humorn i iodine Jupiters kreation. Det är få förunnat att fatta att han faktiskt är rolig. Han har en humor som är så härlig, just för att ingen riktigt vet om det är ok att skratta åt saker och ting. Han är en exklusiv komiker med ett djup som gör andra nervösa. Det är förklaringen till varför du tror att han gör bort sig, när du i själva verket var den drömpublik han kanske ville nå?? DU skrattade gott med hela familjen åt sådant iodine Jupiter säkerligen själv avsett att du borde fnissa åt. Eftersom han har en underfundig humor denne man. Utöver ett stort allvar och ett briljant författarepos. Man måste vara STOR för att lyckas med något sådant. Att vara så svår och ogripbar att folk tror sig tycka sig se något löjeväcknade, när det i själva verket är författarens avsikt att man ska fnissa sig igenom vissa saker. Det var intressant att läsa din recension. Jag undrar vad du månde göra för recension om du läser iodine Jupiters senaste bok – Fuck around the clock – århundradets vassaste satir över Sverige?? jag tycker mig märka att du faktiskt gillar iodine Jupiter även om du tycks finna ett visst nöje i att lytesförklara hans lyrik. Han nådde ju faktiskt dig in i fniss nerven. Tänk på den du! ***ler****
#
En sågning som heter duga. Fenomenet skräckpoesi är inte riktigt accepterat i Sverige. Själv valde jag att bli publicerad i USA och har rönt framgångar där. Skräckpoesi är större där och konkurrensen hård, men om man kan sin sak så går det fint. Har inte läst just denna diktsamling men känner att jag bör göra det. Poesi är dock inte bra bara för att man skriver konstigt, utan poesi är bra när den har ett budskap och berör.
Har dock testat den svenska marknaden under taget namn, Kjell Larsson, och medverkade i två nummer av eskapix, samt under mitt namn som ogift i tidningen FLUM.
Stå på dig Jupiter!
#
Kommentera eller pinga (trackback).