Först, i Albert Anderssons barndom och yngre tonår, är det färgstarkt och fängslande. Albert föds 1920 och växer upp i en liten by vid Vättern, hos sin bensinmacksföreståndande far och periodande mor. Det är soligt och strålar av tidsanda, det är resor till polkagrisarna i Gränna och det är spännande original som kan memorera hela böcker utantill eller tror att de är Jesus. Och detta tillsammans med ett hjärteslitande mord, incestuösa övergrepp och det knappt uthärdliga i att växa upp med en missbrukande förälder. Då tycker jag att det är bra.

Med språkstilen är det som det är, vissa tycker om det medan andra undanber sig Ranelids metaforspäckade och anspåksfulla ordkompositioner. Redan på första sidan är eller gör döden tre saker, den skjuter livet framför sig i en barnvagn, den är bror och syster till öknen, och slutligen är den ett födelsemärke. Själv tycker jag det först känns rätt friskt, men blir standard efter ett tag. Strax tänker man inte på det. Man hajar inte längre till vid en fantasifull kombination av främmande begreppsvärldar eller någon poetisk högtidlighet om stora lidanden. Men det ska med rätta sägas att standardiseringen då mer beror på stigande bortskämdhet hos läsaren än ett kvalitetssänk, för om något är Ranelid konsekvent i sitt metaforiserande. Därtill att han ändå lyckas med att vara lättläst och tydlig.

Berättartekniskt, däremot, sjunker kvaliteten ungefär när Albert börjar på Chalmers. Då tycker jag inte att det är så bra längre. Plötsligt sker ett slags omvärdering av vad som är viktigt att skildra, händelser som rör liv och död och lidanade och glädje omskrevs först ständigt poetiskt som avgörande milstolpar – nu sveper man förbi giftermål och familjebildning med största korthet. Nära anhörigas och nyckelpersoners död antyds lite lätt för att sedan bekräftas i någon enstaka mening och vissa karaktärer man lärt känna dödförklaras inte förrän man nästan glömt dem. Istället för den forna dramatiken förvandlas allt till ett småsegt hanterande och påminnande av uppväxtens tre omständigheter: mordet, incesten och missbruket. Vissa ouppklarade scener från förr lyfts fram igen och får förklaringar eller upplösningar, men det räcker inte riktigt till.

En dedication i slutet utlyser att Albert Andersson har levat i verkligheten. Kanske är det här problemet ligger, i balansen mellan dikt och fakta, mellan biografi och roman. Jag bejublar när man blandar de båda delarna hej vilt, men man ska gärna behålla fördelarna istället för nackdelarna. Lustmördarna är låst i sitt ärende att ge en biografisk känsla. En människa med ett romanvänligare liv skulle valts, eller skulle det biografiska ha bromsats till fördel för lite ren och skär hopdiktad action.